Gratulerar! Vad betyder det här priset för dig?
– Det betyder mycket för mig att få Aniarapriset, särskilt som jag länge tyckt om Harry Martinson, och framförallt hans poesi. Han hade en förmåga att se det kosmiska miraklet i sorgen och sorgen i miraklet, och frambesvärjer en svindel inför livet. Han har varit en ganska viktig influens för mig. Aniara var ett modigt verk att skriva vid den tiden, och det drabbar människor fortfarande. Därför ville jag ha det som ett eko i min bok. Det språnget han tog då öppnade upp för litteraturen idag.
Vilken är din relation till bibliotek?
– Jag fick min kärlek till biblioteket genom min mamma när jag var liten, då hon tog mig till biblioteket i Borås. Det var det närmaste vi kom att gå på ett nöjesfält. Mamma och de bibliotekarierna som jobbade där gav mig verkligen böckernas magi. De hade en papegoja som kunde prata där, och att gå in i biblioteket kändes som att kliva in i en bok. Mycket av min skolning inom poesi kommer också från bibliotek, mycket av det jag har läst är låneböcker. När jag var ung student och inte hade pengar så var det fantastiskt att kunna gå dit och ha tillgång till all litteratur, och runt tiden för min debut hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Göteborg och blev kompis med några av bibliotekarierna.
Juryn skriver i sin motivering för Aniarapriset att du ”i Harry Martinssons anda förmår framlocka den paradoxala strimma av hopp som varje verklig dystopi rymmer.” Hur dystert ser du på Sverige egentligen?
– Jag är egentligen optimist. En dystopi kan säga ”än är det inte såhär, det finns ännu tid att väja”. När Martinson skrev Aniara var det kanske kärnkraft, kärnvapen och miljöförstöring. I min bok är det en framväxande högerpopulism som vi måste stå emot. Det jag ville göra med boken är att peka på det, det kan komma om vi inte stoppar det. Den har ju ett dystert stråk, men att skriva den har paradoxalt nog fått mig att se ljust på samtiden. Det gjorde mig uppmärksam på allt vi fortfarande har att förlora, att det är fred, att det är demokrati. Det är lätt att ta det för givet och titta på allt som är fel. Det finns ju oerhört mycket att förbättra i samhället, men det är också mycket som är gjort av de som kom före oss.
Läser du mycket i den genren själv?
– Jag läser mycket science fiction, det har intresserat mig ända sedan jag var barn. Det är ju också en slags pojkrumsgenre. Men i en period så var också science fiction den enda litteratur som återstod som var befriad från arbete, eftersom jag inte själv skrev sådant. När jag läste en diktsamling så var en del av upplevelsen att jag lärde mig saker, och detsamma med en roman. Men när jag läste science fiction kunde min författarhjärna slappna av och det blev ett mer oskyldigt läsande.
Vad är ditt nästa skrivprojekt?
– Att ge ut samlade essäer och dikter till våren. Jag har skrivit ganska mycket essäer om skärningspunkten mellan estetik och politik kan man säga, inlägg i kulturdebatten. När jag har suttit och tittat på dem nu så har det stimulerat mitt skrivande, så det blir en blandning mellan gammalt och nytt. Jag tänker också på en ny roman, men den kan jag inte säga något om.
