Att som ung bög komma till insikt om sin sexualitet på den nordskånska landsbygden i mitten av 1990-talet, innan Fucking Åmål och när internet på sin höjd fanns tillgängligt i skolans datasal, var en rätt ensam upplevelse.
Utöver frisören Micki i tv-såpan Rederiet, samt Jonas och Mark såklart (nog så viktiga!), var man knappast bortskämd med skildringar av icke-heterosexuellt liv – än mindre positiva sådana. Ändå var jag som majoritetssvensk bög bortskämd om man jämför med exempelvis transpersoner, som i den mån de alls representerades, gärna skildrades som psykotiska seriemördare i film och böcker som När lammen tystnar. Biblioteket blev för mig en livlina som erbjöd världar bortom den vardag där annorlundahet bestraffades hårt. Kamratpostens sex- och relationsspalt ”Kropp och knopp”, men också fantasylitteraturen med dess ibland homoerotiska undertoner (åtminstone som jag tolkade Frodos och Sams relation), öppnade dörren till möjliga och omöjliga liv och en mångfald av sätt att vara. Bibliotekens roll att erbjuda kunskap och information, men också tillgängliggöra andra världar genom litteraturen, kan inte nog påpekas. Att ge alla människor – och i synnerhet de som bryter mot majoritetsnormen eller inte får läsandet med sig hemifrån – tillgång till litteratur är en kärna i en levande demokrati. Det är något som i lika hög grad gäller i den digitala eran, där det kanske ofta handlar om att erbjuda hjälp att hitta, sortera och navigera i ett överflöd av information. När jag som vuxen besökt biblioteket i min gamla hemstad och sett regnbågshyllan där barn- och ungdomsböcker med queera teman lyfts fram ser jag som statsvetare ett demokratiskt värde i detta. Jag vet också att sådana insatser kan förbättra livet för transbarn, lesbiska och bögar som växer upp idag och – utan att vara överdramatisk – att de bidrar till att rädda liv. Det demokratiska värdet av allas tillgång till kulturell mångfald har ju länge hävdats av dem som vill skydda biblioteken och kulturlivet från nyliberala privatiseringsivrare och som varnat för att marknadisering leder till likriktning och anpassning till köpstarka och stora kundgrupper.
I Sverige och andra länder har genusvetenskap på universiteten och genuspedagogik i förskolan hamnat i skottgluggen och anklagas för att vara ”ideologisk” och ”indoktrinerande”.
Frågan om bibliotekens och kulturlivets demokratiska roll har aktualiserats och delvis hamnat i nytt ljus mot bakgrund av den auktoritära högernationalismens framväxt i västvärlden. I en rad länder ser vi idag ett nygammalt mönster där konservativa argument om familjen och att skydda barn från ”skadliga” skildringar av sexualitet används för att motivera censur och repressiva ingrepp i litteratur, kultur, medier eller utbildning. Min egen forskning har fokuserat på hur den ryska regeringen under parollen ”traditionella värden” attackerat hbtq-personers rättigheter, bland annat genom en lag som förbjuder ”propaganda” för ”icke-traditionell” sexualitet riktad till unga som kom 2013. Nyligen föreslogs en skärpning av lagen till att även förbjuda information om transfrågor och andra företeelser som anses kränka familjen. I Polen vill det styrande partiet Lag och Rättvisa förbjuda sexualundervisning för barn, och president Duda har varnat för ”hbtq-ideologi” som han menar är ännu farligare än kommunismen. I Ungern sattes 2021 varningstext på en barnbok med positiva hbtq-skildringar och det styrande högerpartiet Fidesz vill begränsa vad de beskriver som ”genusideologi” inom utbildning, med följden att examensrättigheterna för genusvetenskap drogs in 2018. Liknande tankegångar hörs från Brasiliens högernationalistiska president Bolsonaro, som förbjudit ”genusideologi” i grundskolan och vars familjeminister när hon tillträdde stolt proklamerade att ”nu börjar en ny era i Brasilien, där pojkar kläs i blått och flickor i rosa”.
Forskare som Roman Kuhar och David Paternotte talar om en transnationell ”anti-genus”-mobilisering; en brokig och löst sammansatt samling bestående av konservativa katolska, evangeliska och ortodoxa samfund, vissa auktoritära högernationalister liksom företrädare för den sekulära så kallade alternativa högern. Dessa grupper förenas inte av en samlad ideologi eller politiska mål, utan av en gemensam berättelse om att en ”skadlig” genusideologi, som kokats ihop av feminister och hbtq-aktivister, nu pådyvlas vanligt folk av ett vänsterliberalt etablissemang. Särskilt motsätter de sig tanken att kön och vad som i samhället uppfattas som manligt respektive kvinnligt inte enbart är resultat av biologi och gener utan även har kulturella, sociala och politiska dimensioner. Utifrån denna gemensamma referensram använder sig rörelserna av olika argument och har olika politiska måltavlor. Med etnologen Jenny Gunnarsson Paynes ord plockar de ”den lägst hängande frukten”: i Ryssland angrips hbtq-rättigheter, i Polen dessutom abort och sexualundervisning, och i Spanien motsätter sig högernationalister lagstiftning om mäns våld mot kvinnor. I Sverige och andra länder har genusvetenskap på universiteten och genuspedagogik i förskolan hamnat i skottgluggen och anklagas för att vara ”ideologisk” och ”indoktrinerande”. 2019 utsattes Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg för ett bombhot då en bombattrapp placerades vid entrén.
Som exemplen ovan visar utgör kulturen i bred mening – litteratur, medier, utbildning – ett slagfält för de rörelser som säger sig bekämpa ”genusideologi”. Ett gemensamt drag är att fokus ofta ligger på att kontrollera barns och ungas tillgång till kunskap, bilder, texter och berättelser som utmanar heteronormen. För nationalister förkroppsligar barnet nationens framtid. Att forma den framtida medborgaren, exempelvis genom att styra vilka kulturella influenser barnet utsätts för, blir därför viktigt. Detta känns igen från andra auktoritära sammanhang, såsom Sovjetkommunismens ”pionjärer”.
Att ge alla människor – och i synnerhet de som bryter mot majoritetsnormen eller inte får läsandet med sig hemifrån – tillgång till litteratur är en kärna i en levande demokrati.
Att konservativa vill begränsa information de anser skadlig för barns moraliska och sexuella utveckling är inte nytt. Margaret Thatchers regering införde 1988 den så kallade Sektion 28 som förbjöd skolor och lokala myndigheter att ”förespråka homosexualitet”, ett förbud som togs bort först 2003. Förflyttar vi oss till dagens Sverige ser vi hur just frågor som rör barn och ungas rätt till en mångsidig upplysning om sexualitet och genus blivit politiskt kontroversiella. En granskning utförd av RFSU 2020 visar att Sverigedemokraterna i många svenska kommuner driver motstånd mot genuspedagogik inom barnomsorg, hbtq-certifiering av offentliga verksamheter och flaggning med regnbågsflaggan inför Pride. Inte så förvånande har även biblioteken hamnat i centrum för dessa strider. I februari i år beordrades biblioteket i Svalöv av den SD-ledda kommunledningen att ta bort ett Facebookinlägg om att biblioteket hbtq-certifierats. Förra året skickade en SD-politiker i Täby en skrivelse som krävde att ett samtal på biblioteket om normkritik och hbtq skulle stoppas, och 2018 tvingade SD i Mölnlycke biblioteket att ta ner sina Prideflaggor.
I mediedebatten kring dessa frågor, och inte minst i sociala medier, framställs dessa konflikter genom en rätt svartvit, och i mitt tycke rätt tröttsam, berättelse om ett ”kulturkrig”. Konflikten framställs som ett bråk mellan å ena sidan förnumstiga pk-ivrare och å andra sidan reaktionära mörkerkrafter, och fokus i medierna hamnar ofta på enskilda symbolfrågor. Jag menar att det är viktigt att lyfta blicken och se dessa politiska strider i ett större sammanhang för att påminna oss om vad som står på spel. Det handlar ytterst inte om en enskild flagga eller hbtq-certifiering utan om bibliotekens och den offentliga kulturens roll i demokratin, som jag menar idag står inför ett dubbelt hot från både nyliberal marknadisering och högerkonservativ ideologisering. Vad som står på spel är alla människors tillgång till kunskap som är relevant för dem, liksom till kulturens alla möjliga och omöjliga världar, oavsett om du är straight hockeykille i Leksand, transtjej i Biskopsgården eller – som jag en gång – bögbarn i Hässleholm.
Emil Edenborg
Fil.dr. i statsvetenskap och biträdande lektor i genusvetenskap vid Stockholms universitet, samt forskare vid Utrikespolitiska institutet.
Foto: Utrikespolitiska institutet (UI)