Jag lockas hit av ett oväntat varmt och vackert ljus. På håll ser det också stilla ut. Men när jag kommer in är det inte tyst. Det är många som rör sig. Ändå är det en lugn miljö jämfört med alla inryck i stadsmiljön utanför. Det är Malmö stadsbibliotek.

Jag har åkt till Malmö för att göra en intervju, men jag har tid över så jag tar en promenad. Jag går genom Slottsparken, läser på informationsskyltar och ser på folklivet. Flanerar, skulle man kunna säga, om det inte fick mig att känna mig lite äldre än jag vill vara.
När jag närmar mig biblioteket har det börjat skymma. Det är då jag ser det välkomnande ljuset. Det är oemotståndligt. Själva entrén är ganska anspråkslös. Den ligger i huskroppen som kallas Cylindern och ligger mellan bibliotekets äldsta del, Slottet, och den moderna, kallad Ljusets kalender. Det är Ljusets kalender som lyser utåt. Den har en fönsterfasad som sträcker sig över flera våningar. Denna nya del är ritad av den danske arkitekten Henning Larsen och invigdes 1997.

Eftersom jag saknar mål så går jag runt planlöst i biblioteket. Upp för några trappor, längs bord där studenter sitter och pluggar, fram till ett räcke där man kan se ut över flera våningar. Jag försöker ta kort över utsikten med min mobil, men trots alla megapixlar fångar inte bilderna stämningen eller ljuden.
Det hörs låga röster. Skosulor mot golvet. Någon drar en vagn som gnisslar svagt. Ändå skulle nog alla beskriva det som tystare och mindre ljud än utanför. Vi som är här respekterar varandras behov av distans och lugn. En välkommen vilsam paus.

Men en paus behöver egentligen inte vara vilsam. En del springer på lunchrasten, många sitter still när de arbetar. Pauser kan vara fyllda med aktiviteter och händelser, jobbet kan vara lugnt och monotont.

Det är kanske lika bra att erkänna att jag är nördigt intresserad av pauser och därmed också rum för paus. Det började med att jag för ett drygt år sedan slutade på mitt arbete – sade upp mig – och efter det försökte förstå vad en paus är och hur man beter sig när man inte har ett tydligt mål. Jag har lärt mig en del om pauser sedan dess, men framför allt hör och ser jag pauser överallt.
Det var också därför jag tidigare samma dag klev av tåget i Lund, trots att jag skulle till Malmö. Där gick jag till Lunds domkyrka.

Vi var inte många därinne. Det var svalt och trots att det var mitt på dagen så var det dunkelt.
Längst fram i Lunds domkyrka leder en trappa ner i kryptan. Detta är kyrkans äldsta del. Här finns ett uråldrigt altare, som invigdes år 1123. När jag var där pågick en konstutställning i kryptan. Ett av verken hade konstnären Helena Marika Ekenger skapat. Konstverket heter Käril efter käril och består av flera stora glasbehållare fyllda med sand som sakta, likt öppna timglas, låter kornen falla och bilda högar på domkyrkans golv.

När inget händer säger man ibland att tiden står stilla. Men sanden rinner ut på golvet. Det är lugnande att titta på. Möjligen saktar tiden ändå ner lite. Om pulsen är ett mått på tidens hastighet så stämmer det. Men så plockar jag upp mobilen. Tar en bild, spelar in en film, tänker på hur jag ska skriva på Instagram. Det är inte lätt att vara lugn.

Men en paus behöver egentligen inte vara vilsam. En del springer på lunchrasten, många sitter still när de arbetar. Pauser kan vara fyllda med aktiviteter och händelser, jobbet kan vara lugnt och monotont. Det är variationen som är poängen. Under pausen gör du inte det du pausar ifrån. Du har ett annat mål. Att pausa är att göra något annat.

Jag ska alltså göra en intervju, arbeta, men har gott om tid över, tid för pauser. På kvällen har jag köpt en biljett till Malmö konserthus. Jag ska lyssna på storbandsjazz. Jag är där själv, men övriga publiken består av par och större sällskap. Många känner varandra och de verkar vara regelbundna besökare. En bar är öppen bredvid scenen, där kan man köpa kaffe eller öl. Det är ganska lugnt, fram till dess bandet börjar spela.

Sedan blir det svårt att sitta still. Fötterna rör sig i takt med musiken. Händerna klappar mot benen. Ett leende sprider sig på läpparna när någon gör ett extra fint solo. Vi applåderar ofta. En gästartist spelar ståbas och sjunger så vackert att håret reser sig på armarna.
Det är livat, men ändå paus. Som publik är jag uppe i varv, upplever och njuter.

Biblioteket, kyrkan och konsertlokalen är alla exempel platser där du som är besökare kan ta en paus, göra något annat, kanske också vara någon annan. Om du arbetat och är trött i huvudet, eller hetsat runt och utfört ärenden, så kan dessa platser ge tid för återhämtning, reflektion, och planering – eller helt ofokuserade tankar.

Platserna kan vara lugna, men de behöver inte vara det, de kan ge återhämtning, men de kan också stimulera dig. De behöver inte vara menlösa. De ska bara ge utrymme för andra tankar.

Kanske har du som turist befunnit dig i en främmande stad och efter en stund av upplevelser sökt dig till en avskild plats, slagit dig ner och pustat ut. Det är inte osannolikt att du hamnat i en park, men också möjligt att det varit en kyrka, ett bibliotek eller en konsertlokal.
Platserna kan vara lugna, men de behöver inte vara det, de kan ge återhämtning, men de kan också stimulera dig. De behöver inte vara menlösa. De ska bara ge utrymme för andra tankar. Det är lätt att tro att lunchrasten, fikastunden, helgen eller semestern bara innebär vila. Men en bra paus får gärna vara aktiv och engagerande. Den saknar bara samma målinriktade fokus som arbetet normalt gör.

Därför är Malmö stadsbibliotek ett så bra exempel på en pausplats. Visst går det att komma dit och bara hämta ut en bestämd bok, studera effektivt i en läsesal eller låna en dator och utföra en uppgift. Men det går också att lyssna till ett föredrag, se en utställning eller vandra planlöst mellan hyllorna och se vad man upptäcker.

Ett bibliotek är en utmärkt plats för paus. Tro bara inte att det betyder att det är något mindre värt. Det är ett tillfälle att göra något annat, lika viktigt, men annorlunda. Missa inte den!

Patrik Hadenius,
Publicist och vd på branschorganisationen Utgivarna.
I maj utkommer hans bok Paus – Konsten att göra något annat.

Foto: Henric Lindsten