Biblioteket. En mötesplats. Så hör vi det ofta. Mitt bland bokhyllor, tidskrifter, information – en mötesplats. En plats där människor med varsam blick säger hej. Kanske ljudlöst, för sådan har normen varit, sen lång tid tillbaka. Men ljudlös är inte mötesplatsen, den ljuder många gånger av värme och kärlek – så har det visat sig.
Tanken slår mig när jag står i lånedisken och överhör ett samtal två äldre människor emellan. ”MEN så roligt att få se dig här, vad säg du, vad het du nu igen?” undrar en herre på ljuvaste norrländska om damen intill. Hon är djupt försjunken i dagens tidning, men lyfter blicken och ler.
Samtalet kommer att sprudla. Minnen från förr blandas med nuet, nyhetsuppdateringar och läsvärda böcker. ”Kanske skull jag ta ditt nummer! Eller va säg DU?” Till svar: ”Nog är he bara du knackar på när du så vill, he bli enklast. Kaffe finns!”. Och samtalet avrundas. Tidningen läggs tillbaka på sin plats, tunga kängor, rullatorer, hattar på sned – vandrar vidare ut i dagen. Jag landar i ett leende, vinkar hejdå och hälsar hej på nya besökare.
Ett annat tillfälle där jag solklart uppmärksammar biblioteket som mötesplats är när jag håller i läs-och skrivklubb för barn. Hur barnen kommer insläntrande med ryggsäckar och läxböcker, leenden eller trötthet. Slår sig ner på platsen där vi alltid sitter, och möts. Möts i det skrivna, möts i det lästa, i samtal och i skratt.
Vid vissa tillfällen bubblar hela biblioteket av barnens finurliga frågor och uttryck, andra gånger har skoldagen känts lång och det finns mycket att prata om. Efter varje sådant tillfälle känner jag mig varm i bröstkorgen.
Vid vissa tillfällen bubblar hela biblioteket av barnens finurliga frågor och uttryck, andra gånger har skoldagen känts lång och det finns mycket att prata om. Efter varje sådant tillfälle känner jag mig varm i bröstkorgen.
Varm för att biblioteket fått vara en lugn plats, varm för att barnen bidrar med påhittiga formuleringar och klarsynta frågor. Och för varje gång hoppas jag att de förstår att alla ord som ryms inom bibliotekets väggar är deras, varje bokhylla finns för deras skull. Att de förstår vikten av sina egna berättelser, att de är viktiga, att de får ta plats. Här, och i världen.
Flertalet är de gånger personer stannat till för att berätta sina livshistorier för mig eller någon av mina kollegor på biblioteket. Jag vet inte om det är atmosfären, böckerna, eller känslan av högt i tak – som gör det. Men det händer.
Det händer att vi får ta del av livsöden och kärlekshistorier, hjärtesorg och glädje. Kanske är det för att det sprudlar av historier inom dessa väggar som det känns lätt att dela sin egen.
Det händer att vi får ta del av livsöden och kärlekshistorier, hjärtesorg och glädje. Kanske är det för att det sprudlar av historier inom dessa väggar som det känns lätt att dela sin egen. Återigen är det ett möte som sker, oavsett om historien tar utgångspunkt i litteratur eller i något helt annat, så har ett möte skett.
Ibland hör jag folk fråga varandra om boktips när de råkar hamna i samma hylla, ”Tyckte du den här var bra?” varpå samtalet landar i en författares verk eller en personlig anekdot. Samtalet här får vara levande, spontant och avslutas abrupt: ”nu ska jag låna den här, ha det fint!”, studsar mellan hyllorna medan fotsteg hörs vandra in och ut genom bibliotekets dörrar.
”Vem är du?” undrar ett litet barn bakom blyg lugg till en annan i samma ålder en eftermiddag när jag jobbar.
”Vem är du?” undrar ett litet barn bakom blyg lugg till en annan i samma ålder en eftermiddag när jag jobbar. Minuten senare ser jag hur dessa tu sitter och bläddrar i böcker tillsammans, visar stolt upp sina egna favoritböcker som om det vore det mest självklara i världen. Och det kanske det också är. Att se varandra, utan att känna varandra, att mötas runt en favoritbok eller ett pussel på bibliotekets barnavdelning.
Att snurra runt på en plats som är till för alla, att få låna hem hur mycket läsning som du bara vill, att träffa människor eller bara vara för dig själv ett slag. I ett hus där tystnad och inspiration krockar på det bästa av sätt. Jag minns själv hur jag med nyfiken blick letade mig till bibliotekets skönaste fåtöljer när jag var barn. Jag minns precis hur det såg ut och jag minns lugnet som så ofta sköljde över mig när jag fick sitta där. Kanske tillsammans med en vän, kanske ensam.
Jag kände mig aldrig ensam, jag kände mig helt trygg där jag satt omringad av berättelser.
Jag kände mig aldrig ensam, jag kände mig helt trygg där jag satt omringad av berättelser. Mitt möte med biblioteket fortsatte, alltid har jag dragits till att utforska tysta vrår och levande historier och vilken plats kan vara bättre lämpad för det. Nu, när jag istället är i rollen av att faktiskt arbeta på ett bibliotek känner jag mig inte heller ensam. Jag konstaterar att inom bibliotekets väggar finns en naturlig gemenskap, även fast den kanske inte alltid syns.
Så biblioteket, visst är det en mötesplats. En plats för vänliga hälsningar och ljudlösa leenden. Plötsliga skratt och nyfikna frågor. I bruset av mycket annat, känns det hoppfullt i denna tid att kunna reflektera och lyfta fram de små ögonblicken i ljuset. Kanske stanna där ett tag. I värmen, inne på ett bibliotek i norra Norrlands inland.
Emma Skarpsvärd
Bibliotekspedagog, Arvidsjaur