Hösten 2020, mitt under rådande pandemi, träffade jag folkbibliotekschefer runt om i Sverige för digitala rundabordssamtal om hur folkbiblioteken tacklade utmaningarna som covid-19-viruset ställde dem inför. Samtalen visade på stora skillnader i stöd, kommunernas syn på bibliotekens roll och vilka tjänster som fanns tillgängliga för invånarna.

En sak blev dock tydlig under rundabordssamtalen, och det var att folkbiblioteken för väldigt många är en plats att vända sig till för att få hjälp med eller utföra digitala ärenden. Många saknade, och saknar fortfarande, möjlighet eller kunskap att utföra digitala ärenden i hemmet. Den digitala inkluderingen har långt kvar i Sverige.  

Samma slutsats drar Post- och telestyrelsen (PTS) i rapporten ”Insatser för ökad inkludering och användning av digitala tjänster”. Myndigheten menar att det finns ett påtagligt behov av att samhället växlar upp sitt ansvarstagande inom digital inkludering. Bland annat finns det en avsaknad av en tydlig nationell samordning, vilket spär på den digitala ojämlikheten. 

Oavsett vart PTS rapport tar vägen måste vi låta bibliotekarier vara bibliotekarier.

Ett sätt att öka den digitala inkluderingen är att det finns fysiska platser dit människor kan vända sig för att få hjälp. I sin rapport rekommenderar PTS regeringen att utreda hur folkbiblioteken ska kunna bli en sådan plats. I sin rekommendation öppnar PTS upp för såväl uppdateringar i den nationella biblioteksstrategin som ändringar i bibliotekslagen.  

Det är inte märkligt att PTS ger den rekommendationen. Som Svensk biblioteksförenings rapport ”Biblioteken som medborgarkontor?” visar, hjälper samtliga bibliotek till med olika typer av digitala tjänster. Det som skiljer biblioteken åt är i vilken utsträckning det är ett uppdrag i biblioteksplanen och hur mycket en individ kan få hjälp med om det är det kommunala eller även myndighetsärenden. 

Redan idag ska folkbiblioteken “verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet”. Gott så. Men steget mellan att öka kunskapen om informationsteknik och källkritik ligger långt ifrån att lotsa invånare i myndighets- och bankärenden.   

Att skapa nya fysiska mötesplatser för digital hjälp behöver inte nödvändigtvis innebära att folkbibliotekens digitala coach-börda lättas. Människor vänder sig till de platser och människor där de känner sig trygga. Det kan därför vara rimligt att de mötesplatserna förläggs till folkbiblioteken. Oavsett vart PTS rapport tar vägen måste vi låta bibliotekarier vara bibliotekarier.  

Att skapa nya fysiska mötesplatser för digital hjälp behöver inte nödvändigtvis innebära att folkbibliotekens digitala coach-börda lättas.

Kanske kan ett utvidgat uppdrag kring digital inkludering, parat med tillräckliga ekonomiska resurser, faktiskt leda till att bibliotekarier i mindre utsträckning förväntas vara digitala coacher. Eller som Svensk biblioteksförening skriver i remissvaret till betänkandet Digital myndighetspost (SOU 2024:47):  

Svensk biblioteksförening ser ett ökat behov av statligt finansierade digitala lotsar som kan stötta invånare i digitalt utanförskap med all digital hantering av myndighetsärenden. Dessa behöver finnas i hela Sverige och kunna flera språk. Folkbiblioteken är en naturlig plats för sådana lotsar att verka, men en sådan verksamhet kan varken finansiellt eller kunskapsmässigt läggas på bibliotekarier i befintlig verksamhet. 

Digital inkludering är hela det offentliga Sveriges gemensamma uppdrag, och med rätt resurser på rätt plats kan alla dra sitt strå till stacken.