Det är inte alltid bäst att vara allas älskling.
Alla älskar läsande barn. Väck valfri utbildningspolitiker mitt i natten, ge henom ett podium och be om ett tal om läsning och du kommer få höra en symfoni för ett bibliotekarieöra.
Det är inte konstigt. Genom läsning kan vi lära oss om världen och varandra, vi kan öva oss i att förstå komplexa sammanhang, fylla våra ordförråd, träna förmågan att själva dela tankar och erfarenheter, ja, till och med öka vår empati. Läsningens nytta är väl dokumenterad. Förhoppningsvis har en och annan politiker känt av läsningens glädje också.
Den största utmaningen för svensk skola, tillsammans med den växande ojämlikheten, är att barn läser för lite. Intresset för läsning är mindre i Sverige, och sjunker snabbare här än i andra jämförbara länder. En minoritet av fjärdeklassarna tycker om att läsa, en majoritet av niondeklassarna säger att de bara läser om de måste. För inte så länge sedan var det tvärtom.
Den frivilliga läsningen är avgörande för att få upp ett läsflyt som gör att du med lätthet kan ta steget från att lära dig läsa, till att lära dig genom att läsa. Om eleverna inte kan det blir undervisningen stegvis allt svårare, fler halkar efter och ojämlikheten ökar.
Det är klart alla vill att barnen ska läsa.
Alla oroas också av konspirationsteorier och faktaresistens. Fråga en minister om vad som oroar allra mest, och snart hör du om hur sociala medier får oss att förväxla åsikt och fakta, om ödesutmaningar som kräver tilltro till vetenskapen, om påverkansoperationer där propaganda förkläs som nyhet.
Troligtvis säger ministern också något om barnen. Att det är särskilt viktigt att de lär sig. Demokratins enda egentliga skydd är en bildad och kunskapssökande befolkning.
Det där är rätt såklart. En gång i tiden räckte det att studenterna på universitet utrustades med den avancerade källkritik som vetenskapsteori innehåller, idag är det verktyg som en tioåring med en smartphone behöver för att inte bli lurad av hitte-på eller lockad av enkla budskap.
När jag la fram förslaget var inte bara skolbibliotekarierna förväntansfulla. Rektorer och skoldebattörer, läsforskare och elevorganisationer – alla sa de ”äntligen”.
Det är klart alla vill stärka medie- och informationskunnigheten i skolan.
Och det finns en beprövad metod för att få fler barn att läsa, och lära sig kunnigt använda fler källor än de Googles algoritmer hittar och kunna hantera en googling rätt. Det finns en institution skapad för att befästa demokrati och ge medborgarna rätt till bildning.
Den heter skolbibliotek, och den är allas älskling.
Jag vet för jag hade regeringens uppdrag att ta fram en lag som skulle ge alla elever ett riktigt skolbibliotek. Det var ett riktigt roligt uppdrag. Inte bara för att det var viktigt, för att jag fick jobba med ett excellent kansli och för att jag fick ägna tiden vid sidan av mitt eget lärarjobb till att träffa elever, lärare och bibliotekarier. Det var också roligt, eftersom alla underströk hur viktigt det var.
När jag la fram förslaget var inte bara skolbibliotekarierna förväntansfulla. Rektorer och skoldebattörer, läsforskare och elevorganisationer – alla sa de ”äntligen”. Alla partier ville träffas, och runtom i landet intygades på digitala möten om att det här är viktigt.
Bara friskolornas VD var lite skeptisk. Hon sa något om att böckerna väl kan stå i lådor i korridoren istället. Men det fick hon äta upp. (Inte minst av socialdemokrater, alltså sådana som nu kan bestämma om lagen ska bli verklighet eller inte.)
Visst fick säkert någon jurist på kommunernas intresseorganisation i uppdrag att se hur förslaget kunde urvattnas lite. Det hör ju till. Men överlag blev remissutfallet ovanligt positivt.
I podden Flödet med Klara Önnerfält och Lotta Davidson-Bask talades det om ”nu eller aldrig”. Och lite så kändes det. Redan när Valfrid Palmgren för 110 år sedan överlämnade sin biblioteksutredning till ecklesiastikministern fanns visionen där om ett bibliotek på varje skola. Hon var högerkvinna, men också rösträttsförespråkare. För henne hängde det ihop. Alla kan få vara med och bestämma, om alla också får chansen att bilda sig en egen grundad uppfattning.
Den största utmaningen för svensk skola, tillsammans med den växande ojämlikheten, är att barn läser för lite.
Nu, när vi står i demokratins andra ödestid, kan hennes vision få fullt genomslag. Sverige är så mycket rikare än det var då. Vi borde vara bättre rustade och minst lika motiverade att slå vakt om demokratin och bildningen.
Men så fick skolministern frågan om utredningen ska bli verklighet. Hon svarade att hon har en PM i handväskan som hon ska läsa när hon får tid. I regeringens förteckning till riksdagen över kommande propositioner saknas en om bemannade skolbibliotek.
Kanske vore det bättre om de som inte tycker det är så viktigt att barnen läser, verkligen sa det. Kanske vore det bättre om någon sa att det finns andra prioriteringar än att lära elever källkritik. Kanske vore det bättre om skolministern sa nej.
Då skulle vi som vet att skolbibliotek är bland det viktigaste vi kan satsa på för eleverna, resultaten och demokratin kunna formulera våra argument. Då hade alla vi – rektorerna som sett vilken skillnad det gör, lärarna som behöver samarbetet, eleverna som vill ha ett tryggt rum och en bra bok, bibliotekarierna som gör jobbet – kunnat gå i strid. Och då är jag säker på att vi vunnit.
Nu försöker de istället krama oss tills vi blir tysta.
Gå inte på det. Även en älskling kan behöva ryta.