Mitt barn har ett eget Instagramkonto. Det har hon haft sedan hon föddes. Eftersom vi har familj och vänner som inte bor nära oss, är kontot ett sätt för dem att dela vårt barns vardag på avstånd. Kontot är låst och vi föräldrar är noggranna med vem som släpps in. Men det var inte ett självklart beslut att dela bilder på vårt barn på internet. Även om kontot är låst, ger jag bilder på mitt barns första skoldag och senaste pysselkreationer till Meta.
På Biblioteksdagarna i början av maj höll juristen och doktoranden Holli Sargeant en kortare föreläsning om artificiell intelligens och algoritmer som diskriminerar. Eller snarare, hur de fördomar vi människor har, är del av datan och därmed färgar de beslut som datorer fattar.
På samma sätt färgar all data vi lämnar i sociala medier och på strömningstjänster vilka annonser vi ser, vilka serier vi blir rekommenderade och vilken musik som hamnar på låtlistorna skapade till just dig.
I dagens samhälle går det inte att göra fullständiga analyser utan den här typen av data.
Det här är sannolikt ingen nyhet för någon. Vem som samlar in och äger högst personlig data är frågor som dyker upp med jämna mellanrum. Vi reagerar, slutar kanske i att checka in på Facebook i några veckor, men är snart tillbaka i samma beteende på sociala medier.
Jag själv har resignerat – det finns ingen återvändo för mig. Jag kommer inte att sluta att använda Spotify, Metas plattformar eller Google maps. Hela mitt liv innebär delande av data. Jag har även använt data på tidigare jobb för att mäta klick och se vilken typ av texter som läses och vilka kampanjer som lönar sig. I dagens samhälle går det inte att göra fullständiga analyser utan den här typen av data. Detsamma gäller automatiserat beslutsfattande. Stora datamängder som avslöjar människors beteenden och preferenser krävs för att en dator ska kunna fatta någon typ av beslut eller ge rekommendationer å dina vägnar.
För bibliotek kan utlåningsdata ligga till grund för beslut om gallring och inköp. Men snart kan annan insamling av data bli intressant för biblioteken. Jag fick nyligen frågan om “det är ok” att registrera besökare, till exempel med hjälp av lånekort, när de besöker biblioteken. Utan att ha tittat närmre på de juridiska aspekterna, skulle jag säga att det är en naturlig följd av den nya lagen om tillträdesförbud till biblioteken. Även om “alla vet” vem det är som förlorar rätten att besöka ett bibliotek, krävs det någon form av kontroll av att det faktiskt är rätt person som vägras tillträde i praktiken. Ett enkelt sätt att göra det är att registrera besökarna när de går in och ut ur biblioteket.
Vem som samlar in och äger högst personlig data är frågor som dyker upp med jämna mellanrum.
Förhoppningsvis löser kommunerna frågan om tillträdesförbud på ett annat sätt än att registrering av besökarna, men i vårt vardagliga liv är den data vi lämnar efter oss en stor inkomstkälla för företagen. Vi skulle alla må bra av att fundera över integritet på internet och vilka spår vi lämnar efter oss. På Internetstiftelsens webbplats finns en massa tips om internet och integritet. Men för att vi på riktigt ska få äga vår egen data, krävs det politiska beslut, något som är långt borta.
I väntan på det använder jag Google maps för att hitta hem till vännens nya lägenhet och lägger upp en bild på barnet från Skansen på hennes Instagramkonto, som jag dessutom taggar med plats. Jag vill ju att mormor och morfar ska få se vilken fin dag barnbarnet har haft.
Fotograf: Severus Tenenbaum.