I början av min tid som ständig sekreterare vid Svenska Akademien kunde jag undra om jag någonsin tidigare hade lärt mig så mycket på så kort tid. Det hade jag förstås. Att lära sig gå eller läsa är ju mer omvälvande än det mesta.
Möter jag många nya, inspirerande och utmanande sammanhang nu, kan de ändå knappast jämföras med de världar jag blev bekant med genom bokstäverna. I min vanliga tillvaro som litteraturvetare vid Göteborgs universitet är skrift och läsning utgångspunkten för det mesta, men ungas läsning har inte varit mitt område.
Barns och ungas läsning har blivit ett viktigt inslag i min läroprocess de senaste åren, ett av de allra mest givande och engagerande inslagen. Att möta så hängivna och konstruktiva lärare, bibliotekarier, författare, forskare och andra slags läsfrämjare har varit, helt enkelt, överväldigande. Det är välkommet att behovet av insatser för barns och ungas läsning och skrivande just nu uppmärksammas brett på alla nivåer, men för många har behovet varit tydligt under en längre tid.
Att få se hur lärare och elever arbetar med dikterna har lärt och rört mig
Svenska Akademiens uppdrag att verka för det svenska språket och den svenska litteraturen formulerades för snart 250 år sedan och det består, men metoderna får anpassas för olika tider. I vår tid är det uppenbart att läsningen behöver särskild omsorg. Sedan decennier uppmärksammar Akademien lärare och bibliotekarier med särskilda priser. Initiativet Nobel i Rinkeby och Tensta, med besök av litteraturpristagaren varje december, har blivit en institution. Akademien stöder olika läs- och skrivfrämjande initiativ, gärna riktade mot unga, och år 2016 initierade ledamoten Tomas Riad projektet ”Intensivsvenska”. Där samarbetade lärare och forskare för att utveckla effektiva metoder att introducera nyanlända ungdomar i det svenska språket och därmed i den svenska kulturen. Huvudfinansiär var Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse. Vid det här laget är Intensivsvenska Samsyn ett skolutvecklingsprojekt som riktas mot en allt bredare målgrupp i samarbete med Skolverket, och man bearbetar nu insikterna i svenska som andraspråk för att kunna utveckla också svenska som förstaspråk.
Kort efter att jag hade tillträtt som Akademiens sekreterare blev jag kontaktad av Ann Boglind och Anna Nordlund, som jag tidigare hade bett om hjälp för att göra en skolavdelning i Litteraturbanken med material och stöd för lärare. Deras förslag var att ge ut en poesibok för barnen i förskoleklass: nya dikter och gamla, ibland skrivna direkt för barn, med nya illustrationer, i en bok som barnen skulle kunna ha med sig genom livet. I samarbete med förlaget En bok för alla, Skolverket och Läsrörelsen kunde vi sända ut diktantologin i en kvarts miljon exemplar, både hem till barnen och i klassuppsättningar till skolorna.
Jag fick se hur poesin kan skapa ett rum där tiden lyder under särskilda lagar
Att få se hur lärare och elever arbetar med dikterna har lärt och rört mig. En särskild gåva är att få brev med dikter som barn har skrivit själva, och få se hur de utvecklar förmågan att formulera sina känslor och tankar.
Själv hade jag mest tänkt på läsfrämjande i termer av berättelser, men jag fick se hur poesin kan skapa ett rum där tiden lyder under särskilda lagar, där eleven själv, eller tillsammans med andra, kan stanna upp och smaka på orden, fundera på om de kan betyda olika saker på samma gång, begrunda en bild eller en formulering och få exempel på hur det går att ge tillvaron ord. Jag insåg att jag hade betonat det instrumentella i läsningen för starkt – förmodligen därför att jag fokuserade på läsförmågans betydelse för att de unga ska kunna ta del i det offentliga samtalet, eller för den delen samtal på varje nivå. Det är centralt, men läsningen behöver inte vara att översätta en bokstavssekvens och ha klarat av den: jag påmindes om att läsningen också kan vara att möta en dikt som inte låter sig avverkas utan som läsaren kan komma tillbaka till igen och igen. Ett slags existentiell läsning.
Vi har just nu, i samarbete också med Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, sänt ut en uppföljare i klassuppsättningar riktad mot mellanstadiet och ser fram emot att se hur den tas emot. Samtidigt startar vi ett samarbete med Berättarministeriet där den röda tråden är boken själv. Läroprocessen fortsätter, vi för samtal på många håll och försöker hålla sinnet öppet. Få saker kan vara lika engagerande.