I dag läser jag rätt mycket, främst talböcker av olika slag, men i skolan gick all min kraft åt att undvika läsning. Jag har läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, vilket varken jag eller min skola förstod då. Vilket självklart påverkade min skolgång mycket negativt. Men jag, som många andra med dyslexi, hade en stark sida, nämligen att lyssna och komma ihåg.
Därför var jag, under hela min skolgång, en aktiv lyssnare och väldigt frågvis. Det var på så sätt jag fick i mig en hel del kunskap och klarade av skolan, men alltid med en känsla att inte riktigt duga.
Det var först i vuxen ålder på Komvux när jag av en slump träffade en mycket duktig lärare som förklarade för mig vad dyslexi var. Jag gjorde ett enkelt dyslexitest, som visade att jag hade mycket svåra läs- och skrivsvårigheter. Det var skönt att få en förklaring och att känna att jag inte var ensam.
Min lärare på Komvux introducerade mig för talböcker och det blev mitt livs vändning. Läraren uppmanade mig att gå till bibliotek, så med darrande ben gick jag till det lokala biblioteket. Där hade jag turen att träffa en mycket engagerad bibliotekarie som lotsade in mig i talböckernas värld.
Jag upplever att skolan inte alltid förstår att läsa med öron eller ögon är jämställda sätt att läsa. Ju tidigare eleverna kommer i kontakt med talböcker desto lättare blir de nyfikna läsare.
Vid 27 års ålder kunde jag helt plötsligt läsa vad jag ville! Jag slukade många olika typer av talböcker, som på den tiden var på kassetter. Det ledde till att jag, några år efter att ha blivit introducerad till talböckernas värld, började studera på högskolan. Jag valde socionomprogrammet. Jag möttes mest av förståelse och uppmuntran och fick mina läromedel inlästa. Många kassetter blev det! Men nyfikenheten och lusten att lära mig nya saker drev mig framåt, även efter tre års studier på högskolan.
Efter studierna började jag arbeta som skolkurator och engagerade mig i Dyslexiförbundet som då hette Förbundet mot läs- och skrivsvårigheter, FMLS. Jag fortsatte självklart att läsa mycket talböcker och inspirerade andra att prova. Så småningom utvecklades tekniken och kassetterna försvann, det blev DASIY-skivor istället. Vilken lättnad! DASIY-skivorna gjorde det ännu lättare och smidigare att läsa talböcker.
Jag tycker det är viktigt att man säger att man läser talböcker. För att ta till sig en skriven text, oavsett viket medium man använder öron, ögon eller fingrar är det att läsa en skriven text.
Jag upplever att skolan inte alltid förstår att läsa med öron eller ögon är jämställda sätt att läsa. Ju tidigare eleverna kommer i kontakt med talböcker desto lättare blir de nyfikna läsare. Själv blandar jag olika sätt att läsa varje dag. Enkla texter läser jag med ögonen, lite länge texter med talsyntesen eller talbok, då helst med markörmedföljning och bilder.
Nu är det länge sedan jag gick i skolan och har även vuxna barn som har tagit sig genom skolan.
Sedan många år tillbaka arbetar jag som rådgivare på Dyslexiförbundet Skrivknuten. Där träffar jag dagligen ungdomar och föräldrar som kämpar med skolan och rätten att få läsa och skriva på det sätt som fungerar bäst för dem. Än idag, 2019, finns det mycket okunskap om hur man i skolan och arbetslivet bäst stödjer, anpassar och hjälper barn och vuxna med dyslexi, vilket är mycket synd. Det leder oftast till att det är slumpen som avgör om du får bra stöd eller inte. Många får höra att det blir bättre senare och vi dyslektiker väntar och ser men den inställningen är ofta helt fel och leder till ”tappade sugar” och undvikandebeteende i stället för lyckad skolgång.
Det var först i vuxen ålder på Komvux när jag av en slump träffade en mycket duktig lärare som förklarade för mig vad dyslexi var.
Än idag läser jag mycket talböcker som jag laddar ner i min mobil, men jag gillar även att lyssna på radio och olika poddar. Jag vet från egen erfarenhet och från alla de elever och vuxna jag har träffat i mitt arbete att möjligheten att få tillgång till talböcker tidigt är avgörande.
Det finns tyvärr många ungdomar och vuxna som inte vill prova att läsa talböcker. Många ungdomar säger till mig att de inte vill vara annorlunda, vilket jag förstår och känner igen.
Därför är det ännu viktigare att börja med talböcker tidigt. Lika viktigt är det med engagerade lärare/bibliotekarier som kan lotsa in dig i läsning via öronen, så att alla kan få prova att läsa på olika sätt och hitta det sätt som passar bäst.
Inger Rålenius,
Rådgivare på Dyslexiförbundet Skrivknuten
Foto: Ylva Bjelle