Jag tittar mig omkring i det lilla biblioteket.
– Var kan jag ställa min väska?
– Ställ den på kontoret där.
Bibliotekarien Elsa pekar på en dörr. Jag öppnar. Ser frågande på henne.
– Det här är ju förrådet.
Hon ler.
– Ja, men det är vårt kontor också.
Jag tittar lite noggrannare och ser mycket riktigt något som skulle kunna tas för en skivbordshörna inklämd mellan bokkartonger, en dammsugare och en städslask.
– Vi fick lite nedskärningar, säger Elsa. Halva lokalen gick till Ica. Hon pekar lite svävande ut genom fönstret mot parkeringen, där barnfamiljerna stegar in och ut ur sina bilar med fullastade matkassar.
Kuddar ligger prydligt utlagda på golvet och stolar är uppställda. Det väntas mycket folk, barnfamiljer mest. Vi ska snacka böcker och läsning. Elsa gör plats för barnvagnar i entrén, skjuter bort hyllor, rensar golvet och tar fram fler kuddar.
Själv står jag bara stum av beundran över denna representant för en multikompetent yrkeskår som med minimala resurser håller Sverige kulturellt levande.
Jag packar upp mina saker och ska precis koppla in datorn i projektorn som står förberedd på en liten pall, när jag hör något som skrapar och skramlar i trappan till arkivet i källaren. En tyst svordom när någonting slamrande ramlar i golvet.
Elsa kämpar med en stor projektorduk uppför trapporna. Den fastnar i taket och jag försöker hjälpa till.
– Nej, nej, sitt du. Vill du ha en smörgås? Jag har gjort iordning…
Pang, en bit av stativet lossnar i trappan.
Vi hjälps åt att släpa upp projektorduken. Elsa kopplar ihop sladdarna. Trycker på knapparna. Det blir ingen bild.
– Kanske glapp, säger Elsa.
Hon hämtar en trälåda, borstar bort lite damm och nånting som ser ut som en spindel, drar upp den ena sladden efter den andra.
– Här har vi en VGA… och en adapter… nu så!
Jepp, första bilden på min powerpointpresentation lyser upp duken.
– Men ta en smörgås nu, medan jag förbereder här. Jag har gjort iordning. Och det finns kaffe i termosen i fikarummet.
Elsa pekar åt ungefär samma håll som förra gången. Jag tittar frågande på dörren som leder till förrådet slash kontor.
Hon nickar lite förläget.
– Jo, vårt riktiga fikarum försvann också vid neddragningen. Men det går bra, vi hinner ju ändå inte vara där så mycket.
Jag tittar in i förrådet/kontoret. På en liten bänk finns en termos och två bredda smörgåsar med ost och tomat. Bredvid bänken två sittpallar intill en stapel med bokkartonger som når ända upp till taket och svajar betänkligt.
Jag tänker: Om Elsa och alla andra bibliotekarier kan göra detta fantastiska jobb, dag ut och dag in, med knapphändiga resurser, ja då kan jag fortsätta som läsambassadör. Dag ut och dag in.
Familjerna börjar droppa in. Lite för tidigt. Elsa tar hand om deras kläder, tar fram böcker, ser till att de har något att göra innan framträdandet börjar.
Hon hämtar en mikrofon till mig. Baxar upp en portabel ljudanläggning på ett bord. Testar ljudet.
– Ett, två, ett två.
Elsa samlar in biljetter. Hjälper barn till rätta. Visar mig var toaletten är (i källaren). Lugnar föräldrar som inte får plats. Byter batteriet i mikrofonen (”för säkerhets skull”). Sätter så småningom också upp en lapp över affischen på entrédörren, ”Fullt”.
Själv står jag bara stum av beundran över denna representant för en multikompetent yrkeskår som med minimala resurser håller Sverige kulturellt levande.
Jag tänker: Om Elsa och alla andra bibliotekarier kan göra detta fantastiska jobb, dag ut och dag in, med knapphändiga resurser, ja då kan jag fortsätta som läsambassadör. Dag ut och dag in. Även efter att mina två år som läsambassadör i Kulturrådets regi är till ända. Jag ska banne mig fortsätta att läsfrämja, föreläsa, medverka i media och peppa till läsning på alla sätt jag kan. Träffa familjer, personal, pedagoger, bibliotekarier, föräldrar, fritidspedagoger och alla andra som vill snacka böcker och läsning. Läsambassadör Emeritus. Kan man vara det? Jag kan.
Efter ett energifyllt framträdande pustar jag ut, klappar mig själv lite på axeln, vilket ös, och vilket gensvar! En härlig, avslappnad och nöjd känsla i kroppen. Jag plockar ner mina saker i väskan igen, hittar inte jackan. Elsa ger mig en blick, ler.
– Jag hängde den i kapprummet.
Jag frågar inte längre. Jag öppnar dörren till förrådet/kontoret/fikarummet/kapprummet och hämtar jackan som hänger prydligt på en krok bakom en sopkvast.
Johan Anderblad
läsambassadör 2017 – 2019
Följ Johans läspeppande upptåg i framtiden på Instagram @johan.anderblad
Foto: Susanne Kronblom