Vad gör jämställdhetsnormen med vårt sätt att förstå samhälle, historia, framtid och oss själva? Ja den frågan har jag burit med mig i flera decennier. Normen skapar och upprepas i stora berättelser om kön och relationer. Den ställer centrala frågor som vad kön ska spela för roll i våra liv, hur vi ska agera och känna liksom hur samhällen ska vara utformade.
Jämställdhetsvisioner och jämställdhetsnormer bearbetas och utmanas inte bara i politiska sammanhang, i arbets-, fritids- och familjeliv utan också i litteratur, film, konst och vetenskap. Det är spännande att följa vilken betydelse jämställdhet får och hur den utvecklas i olika kontexter. Istället för att fokusera vad jämställdhetsarbete inte gör (kanske lyckas vi inte med våra jämställdhetssatsningar som det var tänkt) intresserar jag mig alltså för vad denna norm gör och hur den används. Mitt engagemang i frågan handlar om att bidra till mer jämställdhet och jämlikhet och till att skapa ett reflexivt förhållningssätt till jämställdhetsarbete och jämställdhetspolitik så det i sig inte bidrar till ökade klyftor och splittring. Ytterst handlar det om demokrati.
Den uppmärksammade forskaren och teoretikern Wendy Brown har i sin senaste bok In the Ruins of Neoliberalism. The Rise of AntiDemocratic Politics in the West (2018) understrukit vikten av att demokrati kräver institutioner som skyddar och utvecklar den. Hennes ord gäller naturligtvis inte minst bibliotek och kulturhus. Det är därför inte märkligt att det är just dessa institutioner som ofta hamnar i strider om jämlikhet och jämställdhet. Vad ska det finnas för böcker? På vilka språk? Vem ska få låna? Var ska biblioteken ligga? Ska en föreläsning om normkritik tillåtas på ett bibliotek? I Härryda tvingades biblioteket plocka ned regnbågsflaggan inför valet 2018. Anledningen var att den ansågs vara partipolitisk. Vill vi ha ett sammanhållet demokratiskt samhälle som klarar att folk får bestämma över sina egna kroppar, vad de vill klä sig i, olika trosuppfattningar och sexuella orienteringar ja då behöver vi ha en föränderlig och öppen jämställdhetspolitik som inte använder jämställdhet för att återskapa en viss exkluderande ordning. I en demokrati är det viktigt att verka för allas rätt till jämställda och erkända liv. Det kräver uppfinningsrikedom, ansvar, och inte minst stödjande och utvecklande bibliotek som gör frågor komplexa och ger kunskap om att jämställdhetsarbete kan se ut på många olika sätt.
Hennes ord gäller naturligtvis inte minst bibliotek och kulturhus. Det är därför inte märkligt att det är just dessa institutioner som ofta hamnar i strider om jämlikhet och jämställdhet.
Med jämställdhetsnormen följer en berättelse om kön, sexualitet, tid och plats. Det sägs ofta att förr var det inte så jämställt mellan män och kvinnor, idag är det bättre och i framtiden så kommer det att bli jämställt. Till denna berättelse om historia, samtid och framtid fogas också i mycket jämställdhetsretorik en berättelse om landet Sverige. Sverige anses vara ett av de länder som kommit längst på vägen mot jämställdhet. I boken Challenging the Myth of Gender Equality in Sweden (2016) utmanar en rad kollegor och jag denna förståelse av det exceptionella Sverige. Vi lyfter fram problem med det evolutionistiska sättet att förstå nation, kön, tid och politik och hävdar att denna förståelse minskar möjligheterna att se hur jämställdhetsarbete och kamp för lika villkor sker i andra delar av världen och att det begränsar möjligheterna att lära av andra. Det finns många sätt att kämpa för jämställdhet.
Framgångsberättelsen döljer också en betydligt mer komplex verklighet där jämställdhetspolitik är något föränderligt och att den tar många olika riktningar också i Sverige. Jämställdhet är inte en enkel eller naturlig utvecklingsprocess. Dess historia är komplex och får form i olika politiska sammanhang. Under välfärdssamhällets gyllene år uppfattades jämställdhet som en del av arbetet med att skapa ett jämlikt samhälle. Med nyliberalismen blev jämställdhet ett individualistiskt begrepp. Det var individen snarare än samhället som skulle utvecklas och kvinnor skulle ta för sig. Idag när det är hårda auktoritära politiska vindar som blåser kritiseras jämställdhetsarbete av antigenusrörelser som inte vill ha jämställdhet alls. Processen är inte rak. Den är snarare ganska vinglig och långt ifrån förutsägbar.
Att göra Sverige till världsledande har också fått den konsekvensen att såväl icke europeiska nationer som de som inte räknas som svenskar på grund av rasifiering etc. trots att de bor, lever och även är medborgare i Sverige, lätt uppfattas som några som kommer efter. De anses inte vara lika kunniga om jämställda, och ska därför lära sig av de som går före, av Sverige och av (de förmodat riktiga) svenskarna. Det skapas en föreställd hierarkisk ordning mellan ett ”dom” som ska läras upp och ett ”vi” som ska lära upp dom, mellan de som vet och de som inte vet. Jämställdhet har också blivit ett argument för att stoppa invandring och begränsa asylrätt. De som kommer antas hota den svenska jämställdheten. Jämställdhet har därmed kommit att bli en bricka i ett spel som handlar om något helt annat än att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män. Det har blivit ett argument för att stoppa flyktingar, tvinga människor att klä sig på andra sätt än de gör eller förändra sina sätt att hälsa.
Mitt engagemang i frågan handlar om att bidra till mer jämställdhet och jämlikhet och till att skapa ett reflexivt förhållningssätt till jämställdhetsarbete och jämställdhetspolitik så det i sig inte bidrar till ökade klyftor och splittring. Ytterst handlar det om demokrati.
Låt mig ta ett konkret exempel: Det som kan ses som ett återkommande drag i svenskt jämställdhetspolitiskt arbete är att jämställdhet kopplats till arbetslinjen. Det är genom arbete och/eller karriärsutveckling vi ska bli jämställda. Det är genom att arbeta vi får föräldrapenning och pensionspoäng. Han och hon i ett par ska helst arbeta lika mycket. Den här arbetslinjen kan kritiseras för att begränsa liv och livsval, men det är en styrande organisationsprincip i dagens politik. När kommuner som Skurup velat förbjuda användningen av slöja för elever och anställda i skolor och kommunala inrättningar av ”jämställdhetsskäl” så förvägras alltså en grupp kvinnor att bli del i jämställdhetsarbetet. De utesluts från samhället och arbetsmarknaden, från utbildning och egen inkomst. Det blir en jämställdhetspolitik som inte gäller alla i samhället. Jämställdhet går från att vara ett politikområde till att bli en praktik som exkluderar och gör en viss form av skillnad, den religiösa, eller valet att bära vissa kläder, till avgörande för om någon får vara med i samhället eller inte. Vill man ha ökad jämställdhet för alla är det viktigt att ställa sig frågor som: hur ska det bli möjligt för fler att få bestämma över sina kroppar, styra över sin ekonomi och bli delaktig i beslutsprocesser?
Låt mig ta ytterligare ett exempel med utgångspunkt i den förenklade berättelsen om han och hon som får det bättre och bättre. Jämställdhetsarbete är viktigt just för att det faktiskt visar att det här att vara kvinna och man inte är konstanta kategorier. Det går att förändra roller som är utestängande, förtryckande eller orättvisa. Det går att förstå sig själv och samhället på flera sätt. Samtidigt så återskapas könskategorier i mycket jämställdhetsarbete. Som i historien om relationen mellan honom och henne så blir jämställdhetspolitiken ofta fokuserad på den heterosexuella relationen. Hon ska arbeta lika mycket som han, han ska ta större ansvar för barnen. I fokus är den heterosexuella relationen, könsbinäritet och tvåsamhet, det är den som erkänns inte bara som problemet utan också som den konstellation i vilken lösningen ligger. Kan arbetet med hur vi ska leva mer jämställt öppnas även här och omfatta fler familjekonstruktioner, fler sätt att leva sina liv? Jag är övertygad om det.
Lena Martinsson
Professor i genusvetenskap och docent i etnologi vid Institutionen för kulturvetenskaper.