Snön ligger faktiskt vit på taken när jag skriver det här, en knapp vecka före jul.
Igår var det styrelsemöte i Svensk biblioteksförening. Vårt gemensamma uppdrag är att ”verka för ett effektivt och dynamiskt svenskt bibliotekssystem” som det står i stadgarna.
Under flera år har styrelsen arbetat med föreningens vision för det svenska biblioteksväsendet. Syftet är att peka ut riktning och ståndpunkter inom områden som vi bedömer kommer att ha strategisk betydelse för bibliotekens utveckling – och som vi som förening ska synliggöra och påverka. På gårdagens möte hade vi en sista diskussion kring utkastet, som nu finns på plats, och som ska läggas fram för beslut på årsmötet i Helsingborg nästa år. Det blev en bra diskussion som till exempel handlade om hur biblioteksstöd för högre forskning ser ut några år framåt, huruvida MIK är ett modebegrepp eller inte, hur vi ska förhålla oss till de ganska samstämmiga prognoser som görs om en krympande offentlig ekonomi, hur vi tydliggör balansen mellan demokratisk styrning och vikten av armlängds avstånd.
Arbetet med visionen har inte enbart skett inom styrelsen. Flera regionföreningar har bidragit och även enskilda medlemmar, bland annat vid ett seminarium på Bokmässan i september.
När jag valdes till ordförande i Stockholm i maj, sa jag så här:
Svensk biblioteksförening ska skapa opinion och stimulera till diskussion. Det är här föreningen har sin största betydelse. En fri och oberoende aktör som inte behöver och inte ska ta andra hänsyn än vad som gynnar läsning, lärande och fri åsiktsbildning. För att opinionsbildande ska vara starkt och relevant krävs en lika stark och relevant intern diskussion. Jag tror på ett välvilligt kritiskt och utforskande samtal. Vi behöver inte i första hand övertyga varandra om det sanna och det rätta. Men vi kan hjälpas åt att vässa frågeställningarna, ifrågasätta självklarheter och utmana gamla sanningar. Förutom att det är roligt att tänka tillsammans är jag övertygad om att det är så vi bygger starka bibliotek – inifrån och ut och genom att själva vara våra största kritiker. Det klarar både vi och biblioteken. Den fria åsiktsbildningen ska råda även i våra interna samtal.
Under hösten har framför allt två frågor diskuterats, såväl inom som utanför biblioteken. Det gäller dels bibliotek på entreprenad, dels vad som är möjligt, meningsfullt och ansvarsfullt att föra offentliga samtal kring, aktualiserat av ett program på Hornstulls bibliotek i slutet av november. Frågan om entreprenad hade vi uppe på dagordningen på gårdagens styrelsemöte. För åtta år sedan tog föreningen fram en rapport, ”Om bibliotek på entreprenad”. Där analyserades frågan utifrån läget då. Sedan dess har bibliotekslagen reviderats med skrivningar som tydliggör uppdraget att finnas till för ”alla” och att ”bidra till det demokratiska samhällets utveckling”. Från och med årsskiftet kommer Nacka, som första och hittills enda kommun i landet, att lägga ut driften av alla folkbibliotek på entreprenad. Ett delvis nytt landskap gör att styrelsen beslutade att tillsätta ett nytt utvecklingsråd – en grupp bestående av enskilda medlemmar, någon från styrelsen och någon från kansliet – för att på nytt belysa frågan.
Den andra frågan, den om bibliotekens programverksamhet, stod inte på dagordningen igår. Men den dyker upp i många samtal. Min uppfattning är att det är en genuint svår fråga. Det handlar om att verkligen brottas med uppdraget ”att bidra till fri åsiktsbildning”. Det är vårt professionella ansvar att göra det, så brett och allsidigt som möjligt. Utan att på något sätt få det att handla om att vi, oavsett ståndpunkt, förringar uppdraget att arbeta demokratiskt och inkluderande. Det bibliotek som har att praktiskt hantera en fråga av det här slaget, måste fatta skarpa beslut om att genomföra eller inte – och ta hänsyn till aspekter som hot och säkerhet, kvalitet i utförandet, relevans, interna och externa (ofta legitima) påtryckningar. Alla som har varit i en sådan situation vet att det är krävande. I bästa fall bidrar det till lärande – om man ser det som en fråga för hela organisationen och inte bara något som några medarbetare ska bära. Vi andra, som står vid sidan om, kan också bidra, just genom att vända och vrida på frågorna, att ”provprata” som Stina Oscarsson säger, för övrigt också moderator på det omdebatterade programmet på Hornstulls bibliotek.
Låt samtalet fortsätta – och låt oss bidra på olika sätt, med olika aspekter, övertygelser och kunskaper.
Och med det: Ett stort och varmt tack till alla er som på olika sätt har lagt ner tid och engagemang i vår förening under året. Jag önskar er alla en god jul och på återseende 2019!
Johanna Hansson
Ordförande, Svensk biblioteksförening