Året är 2024, vårvärmen har rullat in över landet. En nyhet om gamla rykten når mig: Tiotusentals människor har genom sjukvården smittats med livshotande virus, genom spridning från utlandet och oetiska experiment. Myndigheterna anklagas för mörkläggning av rapporter och för att avsiktligt ha motarbetat att fakta ska komma upp till ytan. Offren har fått vänta i många år på upprättelse.

Detta skulle kunna vara början på en berättelse om konspirationsteorier, om Covid-19 och vaccinskepticism. Många av oss känner igen narrativet från pandemiåren: Myndigheterna lurar oss. De sprutar i oss gifter. De vill inte att sanningen ska komma ut.

Men det handlar inte om en konspirationsteori eller om Covid-19, utan om slutet på en mångårig utredning om den brittiska statens agerande mellan 1970- och 90-talet. Utredningen slog i maj i år fast att den brittiska allmänna sjukvården under tre decennier smittade upp till 30 000 britter med HIV och hepatit C, genom oaktsamma blodtransfusioner och plasma från USA. Men den stora nyheten denna vår är att ärendet utsatts för mörkläggning av Storbritanniens hälsomyndighet NHS, genom förstörelse av bevis och offentlig förnekelse. Premiärminister Rishi Sunak har gått ut med en ursäkt å statens vägnar, och meddelat att pengar kommer att betalas ut i kompensation för lidandet som myndigheterna åsamkat offren.

Allt gott så, väl? Jag scrollar vidare i nyhetsflödet:

Den tidigare amerikanske presidenten Donald Trump döms i maj för bokföringsbrott i en rättegång som splittrar USA. Ärendet sliter upp bottenslam och grumlar samhällsdebatten. Vissa av oss trodde nog att Trump var uträknad som offentlig figur efter sin hittillsvarande, kontroversiella karriär som politiker. En gärning som inkluderat introduktionen av begrepp som alternativa fakta, Qanon och fake news. Ett presidentskap som under en global pandemi gav syre åt ytterkantsidéer och gjorde konspirationsteorier till allmängods.

Desinformation behöver fertil mark för att slå rot; misstro och tvivel utgör en god mylla

Pandemiåren präglades av en kamp mellan sanningsanspråk. Samtidigt som myndigheter försökte stävja spridningen av felaktig information om Covid19-viruset och vaccinationsprogrammen pågick en spegelvänd strävan från andra hållet: att använda idén om källkritik för att i sin tur ifrågasätta världshälsoorganisationen WHO samt hälsomyndigheters och massmediers trovärdighet: Vems ärenden går de? Inte kan man väl lita på något de säger.

Denna typ av alternativ källkritik har idag spridit sig till andra politiska frågor och anses numera bidra till ökad spridning av desinformation och misinformation. En del av lösningen hos MIK-professionella, det vill säga professionella inom medie- och informationskunnighet, samt faktagranskare och offentliga aktörer har varit att alltmer komplettera begreppet källkritik med källtillit. Det räcker alltså inte att vara ständigt skeptisk mot olika budskap och källor – vi måste också kunna “hitta källor som vi kan lita på”, för att låna formuleringar från webbplatsen Krisinformation.se: “En grund för källtillit är att vi litar på varandra som medmänniskor men också till samhället i stort.”

Men vad gör vi när den tilliten skadas?

Vårdskandalen i Storbritannien utgör exempel på en situation där frågan ställs på sin spets. Skandalen har rivit upp sår som svårligen kan åtgärdas genom officiella ursäkter eller ekonomiska kompensationer, även om det är steg i rätt riktning. Förutom liv och hälsa har något annat, helt grundläggande, skadats: själva tilliten.

Samtidigt har vi på biblioteken en unik position tack vare vår roll som institution

Det brittiska exemplet är extremt, men visar att människor faktiskt kan ha goda skäl att misstro en myndighet och i längden kanske också samhället i stort. Det är också i sådana här sammanhang som skadlig information bäst kan gro och få spridning. Desinformation behöver fertil mark för att slå rot; misstro och tvivel utgör en god mylla. I diskussioner om desinformation tenderar vi att fokusera ganska enögt på just informationen som sådan, och kanske i någon mån överskatta dess potential för påverkan. Risken är att vi då missar miljön och människorna som informationen cirkulerar bland, och vad det är som ger den livskraft.

Jag funderar över detta medan sommaren blommar ut. Problemet borde inte vara att människor misstror myndigheter eller medier – utan att de kan ha skäl för det. Det är ett synsätt som erbjuder nya problemformuleringar och utmaningar för alla oss som på olika sätt arbetar med MIK-frågor.

Samtidigt har vi på biblioteken en unik position tack vare vår roll som institution, då vi kan representera samhället utan att behöva utöva myndighetsuppgifter. Som bibliotekarie är det så jag gärna ser på vår funktion i medie- och informationslandskapet: att kunna erbjuda verktyg också åt de som känner sig svikna, så att de själva bättre ska kunna syna och kritisera makthavare.