Jag ska erkänna att luften gick ur mig. Först kändes det kul, förstås, det är så det brukar vara. Jag får en förfrågan om att delta i en konferens om läsfrämjande i Stavanger. Eller i Malmö. En konferens i Stockholm. Bokmässan i Göteborg. Folk & Kultur i Eskilstuna. Jag får en förfrågan om att skriva en krönika för Svensk biblioteksförening.
Först känns det kul, förstås. Börjar genast fundera på vilken ingång jag ska ha. Skriva om ungdomars läsning, och hur ungdomarna jag jobbar med resonerar? Eller om vikten av modersmål och flerspråkighet, hur det kan hjälpa en — i livet — att förstå världen genom flera olika språk? I mig finns alltid hundra idéer som väntar på att få släppas lös på de blanka dokumenten.
Och där har vi något farligt. Att inte se. Att bli blind för världen så som den är formad, eftersom man tillhör gruppen som gynnas av den.
Men sedan inser jag att det är som vanligt, det här, och luften går ur mig. Scrollar och scrollar och scrollar bland de som skrivit krönikor på den här sidan. Svensk biblioteksförening har publicerat krönikor sedan 2018, och när jag kommer till botten av scrollandet har jag hittat knappt en handfull bland dem, som likt jag tillhör den globala majoriteten.
Jaha, då får det bli så här nu då. Precis som på konferenserna. Det får bli en paus i det viktiga arbetet, för något annat står och täcker för synen. En stor, ogenomtränglig, tyst, hård, vit, mur. Missförstå mig rätt, jag hade verkligen velat skriva om något annat. Jag tycker att ni som läsare förtjänar det och jag har så mycket mer att säga om det här samhället än att det brister i mångfald. Men jag skulle vilja förklara hur det känns, och vad som händer, när den vita muren står och täcker för ens syn.
Många gånger tar jag upp frågor och arbetssätt som förvånar människorna omkring mig: ”Jaha, kan man arbeta med språket på det här sättet? Kan man nå ut till ungdomar så här? Hur hittar du alla de här läsande ungdomarna i socioekonomiskt utsatta områden?” När jag sveper med händerna över en stor konferenssal och kallar det jag ser för det vita havet, kommer det fram folk efteråt och säger ”Ja, det är ju fruktansvärt dåligt med mångfald här, det hade jag inte ens tänkt på. Det hade jag inte ens sett.”
Och där har vi något farligt. Att inte se. Att bli blind för världen så som den är formad, eftersom man tillhör gruppen som gynnas av den. Ser man ut som jag är det nämligen omöjligt att inte se det. Det första jag tänker på när jag går in i ett rum, är att jag är den enda som ser ut som jag gör. Och jag vet vad det kommer att innebära för min upplevelse av rummet. För det mesta innebär det att ingen har tänkt särskilt noga eller länge på frågor om inkludering och tillgänglighet, eller representation och mångfald. Varför är det så farligt då? Är det bara identitetspolitik?
Låt mig demonstrera ett exempel. De många gånger jag jobbat med barn i olika sammanhang har jag ofta varit den enda i personalen, eller en av ytterst få som rasifieras som ickevit. Och det jag har lärt mig är att det finns vissa saker barnen bara pratar med oss om. I början är de lite blyga, nervösa, testar vattnet. Efter några dagar händer ofta samma sak. De börjar prata om ämnen de inte tar upp med den övriga personalen. Om rasismen de upplevt i skolan, om minnen från hemlandet, om sina innersta tankar. För de ser en spegel i en vuxen, och en kran av känslor och information öppnas plötsligt. De känner sig sedda och hörda, och efteråt går de förhoppningsvis därifrån lite lättare.
Missförstå mig rätt, jag hade verkligen velat skriva om något annat. Jag tycker att ni som läsare förtjänar det och jag har så mycket mer att säga om det här samhället än att det brister i mångfald.
Jag möter otaliga bibliotekarier och annan bibliotekspersonal i mitt arbete. På väldigt få bibliotek representerar personalen besökarna. När jag frågar mina ungdomar hur biblioteken skulle kunna locka fler i deras ålder, säger de att de vill se högre kompetens bland bibliotekarierna. Att de ska vara kunnigare inom ungdomsböcker och ungdomskultur. Att de ska våga prata mer med ungdomarna. Där vill jag lägga till att i den åldern är speglar väldigt viktiga. Ser man aldrig någon som ser ut som en själv bli advokat, författare eller politiker, blir det en inneboende sanning att man själv inte heller kan.
När Sveriges största bokförlag, tidningsredaktioner och högt uppsatta inom public service är en stor, vit, mur kommer vi aldrig kunna se hela befolkningen representeras i medierna. När de stora läsfrämjande insatserna i landet skapas av samma, stora, vita mur kommer barnen och ungdomarna vi arbetar läsfrämjande för aldrig kunna speglas i de som arbetar för dem.
Så länge Svensk biblioteksförenings styrelse ser ut som den gör, tror jag också sidan med alla krönikor kommer fortsätta att vara det hav som det är, med undantaget av små, små öar då och då.
Men nu är jag trött på att prata om rasism, tro det eller ej, det är väldigt uttömmande. Vi ses på Angereds bokmässa. Eller Rinkeby bokfestival.