Efter sju år på Svensk biblioteksförening var det äntligen min tur att få åka till det mytomspunna WLIC, IFLA:s årliga konferens som hålls för hela världens alla bibliotekarier. Under mina år på föreningen har IFLA alltid varit det jag har haft svårast att greppa. Det är ett gigantiskt maskineri och med alla sina olika sektioner känns organisationen svårbegriplig.
Jag har, med hjälp av några av våra ack så tålmodiga medlemmar, börjat sakta men säkert få ett slags helhetsbild av organisationen. Så, när jag satt på tåget ner till Rotterdam, där årets stora konferens skulle hållas, var jag både upprymd och nervös. Jag hade i förväg markerat de föreläsningar jag vill gå på och tyckte var intressanta.
Väl framme på plats, kunde jag inte låta bli att känna mig överväldigad. Det var som att stiga in i en överdimensionerad bibliotekshimmel. Det kryllade av bibliotekarier från jordens alla hörn och jag kände mig helt plötsligt som en bortkommen figur i ett stort spel. Trots att jag hade fixat en road map över mina planerade föreläsningar, stod jag nu där mitt i detta gigantiska maskineri och hade ingen aning om vilken tråd jag skulle dra i för att hitta rätt. Det visade sig att jag inte var den enda som var lite bortskämd med valmöjligheter. Många av de jag pratade med, som också var ”rookies” på detta event, kände likadant. Vi var som barn i en godisaffär, redo att sluka allt på en gång.
Men det är ändå i korridorerna som det bästa händer. Där fortsätter snacket från seminarier och man spinner vidare på det man just har hört.
Det stora ämnet i år var definitivt artificiell intelligens (AI). Det präglade en stor del av programmet och många bibliotekarier deltog i föreläsningarna. Det var, precis som en medlem jag pratade med sa, att förra året fanns det knappt någon föreläsning om ämnet medan i år har man tillägnat flera spår till AI. Salarna var alltid fullsatta, och det var inte ovanligt att folk stod längs med väggarna då alla platser var upptagna. Bland föreläsarna hörde jag både entusiastiska uttryck som ”AI ska rädda oss!” och skeptiska: ”Vi måste börja avvakta”. AI-frågan börjar sätta sina klor i bibliotekariernas hjärnor och många känner både nyfikenhet och nervositet inför framtiden, som bibliotekarien bredvid mig utbrast under en av föreläsningarna “Am I going to get extinct?!”, “kommer jag att utrotas?!”. Det är tydligt att AI-frågan är viktig och berör många bibliotekarier.
Någonting annat som genomsyrade årets WLIC och som inte syntes i programmet var beslutet om att hålla nästa års WLIC i Dubai. Alla jag pratade med under konferensen påpekade att det var just Dubai-frågan som många gärna ville prata om. Några jag pratade med förfärades av beslutet medan andra hade en mer neutral approach. Vi på Svensk biblioteksförening har kallat beslutet för en stor besvikelse. Nu i dagarna fick vi reda på att själva årsmötet inte kommer att hållas i Dubai, detta efter att Miriam Nauri, bibliotekschef på Karolinska Institutet, lade fram en motion i protest mot att mötet skulle ha hållits i Dubai och den gick igenom. Det här innebär dock inte att själva konferensen inte kommer att hållas i Dubai.
Hur vi än ser på Dubai-frågan så kommer det här beslutet att diskuteras i flera år, det kommer att bli som en tatuering i IFLA:s historia som kommer att följa med föreningen i flera år framåt. Nu är frågan: vilka kommer IFLA att vara framöver? Kommer de att vara stolta över sitt beslut eller kommer det vara en bit av historien som föreningen kommer att skämmas över?
Väl framme på plats, kunde jag inte låta bli att känna mig överväldigad. Det var som att stiga in i en överdimensionerad bibliotekshimmel.
Utöver AI och Dubai-frågan var årets program fyllt med intressanta föreläsare. Deltagarna fick möjlighet att lyssna på människor från olika yrken, allt för att få en bredare bild av yrket och kompetensutveckling. Det fanns en del interaktiva program där deltagarna fick engagera sig och utbyta idéer.
Men det är ändå i korridorerna som det bästa händer. Där fortsätter snacket från seminarier och man spinner vidare på det man just har hört. Det är där man knyter nya kontakter och kramar om gamla bekanta. Det är där visitkort flyger, mejladresser utbyts och telefonnummer flörtas med. Mitt i dessa trånga korridorer mellan alla evenemang löser man problem och startar kanske framtidens episka samarbeten. För om vi är ärliga så är det bibliotekssektorn som konfronterar stora utmaningar, från kampen för ökad läslust till bevarande av minoritetsspråk i världen, och inte minst, integrationen av AI i vardagen. Efter mina dagar tillsammans med bibliotekarier från alla hörn av världen kan jag med säkerhet säga att om det finns en grupp som kan hantera och lösa dessa problem, så är det våra bibliotekarier.