Det senaste året har jag vid flera tillfällen debatterat öppen tillgång i relation till akademisk frihet. Med utgångspunkt i vetenskapens normsystem har jag hävdat att vetenskapen som kollektiv och ömsesidigt kritisk process kräver att dess resultat skall vara ägd av alla och universellt tillgänglig. Detta enligt Robert K Mertons formulering att vetenskapen skall vara kommun(al)istisk, gemensamt ägd, universell i betydelsen att vetenskapens validitet (och utsträckt av mig för detta resonemang: rättigheten att tillgå dess resultat) skall vara oberoende av social eller personlig status. Tillsammans med oegennytta och kravet på att vetenskapliga anspråk skall kritiskt granskas, framträder här, som jag ser det, en bild av ett vetenskapligt landskap där även rättigheten att tillgå vetenskapliga resultat är av högsta betydelse. Ur detta perspektiv menar jag att eventuella begränsningar i den akademiska friheten, trots att den är inskriven i Högskolelagen, måste sättas i relation till sådana övergripande principer som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, särskilt Artikel 27: ”Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.” Därtill kan tilläggas, att i så måtto som forskningen bedrivs inom statliga myndigheter, så påverkas friheten av såväl offentlighetsprincipen, som möjliga inskränkningar i form av sekretessbestämmelser.
Men jag vill alltså hellre föra fram mina resonemang i egenskap av vetenskapsteoretiker, verksam i biblioteks- och informationsvetenskap och med ett särskilt intresse för bibliometri och villkoren för vetenskaplig publicering.
Jag vill därför börja med att sätta in den pågående övergången till öppen tillgång i ett bredare sammanhang. Under de senaste decennierna har digitaliseringen av det akademiska publiceringslandskapet totalt förändrat villkoren för vetenskaplig publicering. Det innebär att det i stället för produktions- och tryckkostnader och distribution av tryckta tidskrifter, istället byggs infrastrukturer för förmedling av forskning på internet. Nu tror jag inte att det innebär att vi måste göra oss av med alla hävdvunna tidskrifter, redaktionsråd och granskare eller med Journal Impact Factor (JIF) som ställföreträdande mått på kvalitet, men vi behöver konstruera ett nytt ”kontrakt” för publiceringens villkor, med balans mellan utbud och kostnader.
För detta behövs transparens. Publicering kostar allt mer, oavsett om det gäller prenumerationsavgifter för att läsa eller avgifter för att publicera och det är svårt att se aktörer bedriva förlagsverksamhet utan någon form av vinster, men dessa måste vara rimliga.
Att kommersiella förlag har en marginal på upp emot 40 % har kritiserats starkt, men vad som diskuterats mindre är att det vissa vetenskapliga samfund verkar göra så mycket som 50-80 % vinst på sin publiceringsverksamhet. Det går förstås att hävda att dessa återför sina vinster till akademin genom stipendier och priser, men frågan är om denna kostnad skall drabba bibliotekens budgetar?
Under de senaste decennierna har digitaliseringen av det akademiska publiceringslandskapet totalt förändrat villkoren för vetenskaplig publicering.
Min nästa käpphäst är oron för ”misstänkt tvivelaktig publicering”, ibland lite missvisande benämnt ”predatory publishing”, eftersom det inte enbart är oseriösa förlag som är problematiska, då det också krävs oseriösa forskare som låter sig ”luras”. Mitt argument här är att det inte är öppen tillgång i sig själv som är roten till problemet, utan att det är en effekt av många samverkande aspekter. Exempel på sådana är publiceringsfokus i meriteringssystem och ökade krav på ”internationaliserad publicering” i forskningsområden med mindre vana och tillgång att publicera inom sådana kanaler. Åtminstone i ett stabiliserat öppet tillgängligt läge tror jag inte att vi kommer att se någon ökning av oseriös publicering och sämre kvalitet. Tvärtom, så läggs stor tonvikt vid metadata som DOI och ORCID-id:n och därmed blir det enklare att kontrollera källor mot exempelvis Directory of Open Access Journals (DOAJ).
Dessa metadata, slutligen, kommer – på gott och ont – bidra till bättre underlag för att göra bibliometri. Det är tveeggat, eftersom det finns mycket berättigad kritik mot mätande på individbaserad nivå, men en parallell kritik har gjort gällande att vissa discipliners forskning inte syns i exempelvis Web of Science. En sannolik effekt för meritvärdering är ett minskat fokus på kanalen som forskningen publiceras i och dess JIF som kvalitetsstämpel (en utveckling som aktivt stöds genom exempelvis DORA-deklarationen. Så förutom öppen tillgång till publikationer och data, med flera öppna rörelser, så har intresset för open citations seglat upp som ett nytt konfliktområde. Faktum är att mitt ämnes vetenskapliga samfällighet, International Society for Scientometrics and Informetrics (ISSI), nyligen fritagit sin flaggtidskift från Elsevier med hjälp av organisationen FairOA. Men skälen var inte enbart en strävan mot fullständig öppen tillgång och mer än halverade författarkostnader, utan i lika hög utsträckning att förlaget vägrade göra tidskriftens referenser tillgängliga enligt Initiative for Open Citations (I4OC) principer.
Avslutningsvis, ser jag framtiden som rosenskimrande och vägen mot öppen tillgång spikrak? Nej verkligen inte, och jag är inte sen att hålla med om att det finns många oklarheter och svårigheter att driva igenom en sådan genomgripande plan som just nu ligger på bordet. Jag menar dock att samma problem lyfts om och om igen, ofta utan särskilt välinitierade resonemang kring vad det faktiskt är som står på spel. Därför väljer jag att avsluta med ett starkt stöd för den inslagna vägen och med en förhoppning om att vi alla aktörer som verkar i ”publiceringskulturen” arbetar för att finna ett gemensamt mål.
Gustaf Nelhans,
Universitetslektor vid Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås.
Foto: Johan Wingborg