När jag utbildade mig till bibliotekarie i slutet av 90-talet hade vi en kursare som redan jobbat på bibliotek i flera år. För mitt 25-åriga jag var hon avundsvärt vuxen – driven, smart och kreativ, och hon bottnade på ett så självklart sätt i sitt arbete på skolbiblioteket. Men utöver det var hon också arg.
Arg på skolbibliotekens dåliga villkor. Arg på att elever kunde hamna på skolor utan skolbibliotek. Arg på att skolbibliotekariens roll inte nämndes oftare på utbildningen. Jag minns att hennes heliga vrede skrämde mig lite. Själv hade jag svårt att se vilken sorts bibliotekarie jag skulle bli så småningom. Men att behöva gå runt och vara så där arg, det var nog inget för mig, tänkte jag.
Den dagen jag själv sadlade om från folkbiblioteket till skolans värld hade jag glömt kursarens vrede. Och inte behövde jag känna mig arg i min nya roll som skolbibliotekarie i Stockholms stad. Visserligen fanns det mycket att bygga upp på min första skola, men det var tacksamt och vi var ju flera om uppgiften. Dessutom fick jag möjlighet att vara med i Nationella skolbiblioteksgruppen och där försöka påverka skolbiblioteksläget genom allt från diskussioner med lärosätena till audienser hos dåvarande SKL.
I år har vi pratat oss samman, inget av de kommunala skolbiblioteken har ansökt om Skolbibliotek i världsklass. Att tävla mot kollegorna hjälper inte här!
År 2013 flyttade familjen till Lund. Här lockade en skolbiblioteksorganisation med en driftig chef som jobbat upp kontakter med chefsgrupper inom alla de berörda förvaltningarna. Hon brydde sig verkligen om oss skolbibliotekarier på såväl det professionella som det personliga planet. Jag kom in i en tajt grupp med skolbibliotekarieproffs som visste sitt värde och togs på största allvar, bland annat som given referensgrupp i skolbiblioteksfrågor. Här fanns en skolbibliotekskommun i framkant, känd i resten av landet.
Och mitt jobb på skolan blev allt bättre. Kontakten med skolledningen. Samarbetet med pedagogerna. Vi byggde undervisning ihop. Varje år kom DIK:s utmärkelse Skolbibliotek i världsklass som en egoboost med glada tummar på Facebook och tårta i personalrummet.
Men så hände det något, först nästan omärkligt. Den driftiga enhetschefen lämnade oss för pensionärslivet, tjänsten gjordes om. En liten omorganisation inom folkbiblioteket, sedan en stor inom grundskoleförvaltningen. Jag hade bytt skola men fortsatte glädjas åt en insatt rektor, pedagogiska samarbeten och årliga utmärkelser.
Fast runtomkring hade allting börjat kännas lite skevt. Varför ökade inte andelen Skolbibliotek i världsklass i kommunen? Detta med goda exempel som fler och fler rektorer i andra kommuner blev sporrade av verkade inte fungera hos oss? Och hur kändes det för kollegan på skolan med de 950 eleverna, att läsa om vår lilla klick skolor som fick diplom och tårta? Eller för kollegan som tidigare fått utmärkelsen, men som nu drabbats av nedskärningar så att det enligt DIK inte längre var världsklass på verksamheten? Vem stod upp för dem?
I skuggan av några få som fortsatte ta emot priser började allt fler skolbibliotek i kommunen vittra i kanterna när skolorna belades med sparbeting. Och folkbiblioteket sparade allt mer på vårt nav, skolbibliotekscentralen. Det tog ett tag innan vi fattade att vi inte längre hade någon stor och stark att luta oss mot. Vi var så vana vid att folkbiblioteket gjorde allt i sin makt för att stötta oss. Som att föra vår talan bland chefer inom skolförvaltningarna, som har det formella ansvaret för oss men saknar vissa bitar som folkbiblioteken kan på sina fem fingrar.
Nu har vi till slut fått inse den hårda vägen att det finns en inbyggd brist i strukturen. Vår kommun har helt enkelt inte någon instans med övergripande ansvar för skolbiblioteksfrågor. Ingen som håller hårt i den röda tråden från förskolebibliotek upp till universitetet. Ingen som för samman de tre förvaltningar som gemensamt bör koppla grepp på det livslånga lärandet. Ingen vi kan vända oss till och klaga hos när akuta skolbiblioteksfrågor faller mellan stolarna.
Men så hände det något, först nästan omärkligt. Den driftiga enhetschefen lämnade oss för pensionärslivet, tjänsten gjordes om.
Gång på gång lägger vi skolbibliotekarier dyrbar tid på att författa protestbrev till nämnder och förvaltningar, där vi förklarar elevers behov och grunderna i vår profession. Till och med kommunstyrelsen och dess ordförande har vi tillskrivit för att vädja om ett samlat krafttag för skolbiblioteken, utan resultat. Våra skrivelser förblir obesvarade eller delegeras neråt i hierarkin, till dem som saknar mandat att bestämma över andra förvaltningars göranden. Flera av oss är på väg att ge upp.
I år har vi pratat oss samman, inget av de kommunala skolbiblioteken har ansökt om Skolbibliotek i världsklass. Att tävla mot kollegorna hjälper inte här! Orden och energin behöver vi istället spara till att föra vår gemensamma talan. Sorgligt för de rektorer som fortsatt satsa på sina skolbibliotek och som nu blir utan pris, men helt nödvändigt för våra kollegors skull, som varken hinner eller orkar slåss för sådant som en gång var självklart i vår kommun.
Och ja. Numera känner jag den heliga vreden rätt ofta. Men jag är mycket hellre arg än uppgiven!
Monika Staub Halling,
Skolbibliotekarie Backaskolan i Lund