Det har hänt något med bibliotekens roll de senaste decennierna. I takt med att staten dragit ner på den lokala närvaron har betydelsen av mötesplatsen och personalens roll i människors liv ökat. Utvecklingen är inte odelat positiv, anser vissa – då krånglande mobiltelefoner och trilskande bank-id-dosor drar fokus ifrån kärnuppdraget. Jag förstår den frustrationen innerligen. Men tänk om vi skulle försöka se förändringen som en möjlighet i stället? I en tid då de allra flesta organisationer kämpar med bristande engagemang, är det då inte istället ett unikt tillfälle som vi skulle kunna utnyttja?

Biblioteken ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning, enligt formuleringen i bibliotekslagen.
I kärnuppdraget saknas sannerligen inte utmaningar:
Vi lever i en tid då åsikter ofta trumfar fakta, då vår förmåga till uppmärksamhet är så påverkad av det digitala livets ständiga stimuli att vi är nere på några korta sekunder av uppmärksamhetstid – något som ofta omöjliggör såväl ett fokuserat och strukturerat sökande efter pålitliga källor som en sund kritisk analys av innehållet.

Vi har att hantera det faktum att den allmänna debatten på historiskt kort tid flyttat från demokratiska folkrörelser och öppna arenor in i digitala plattformar där icke-transparenta algoritmer och ensidiga avtalsvillkor sorterar vem som får föra fram en åsikt och vem som censureras. Våra sökningar och andra aktiviteter online skapar dessutom digitala fotspår som gör att globala storföretag vet mer om oss än vi själva. För vi mäktar inte med att göra några aktiva val kring vår data – utan de allra flesta trycker på den stora, attraktiva knappen ”acceptera allt”, utan att veta vad konsekvenserna blir i förlängningen.

Parallellt möter vi individualiserade kommersiella och politiska budskap som formar vår världsbild. I dess värsta form ställer dessa budskap grupper mot varandra; de piskar upp stämningar och leder människor att agera på sätt de inte gjort, utan denna pågående informationspåverkan.

Vi har att hantera det faktum att den allmänna debatten på historiskt kort tid flyttat från demokratiska folkrörelser och öppna arenor in i digitala plattformar där icke-transparenta algoritmer och ensidiga avtalsvillkor sorterar vem som får föra fram en åsikt och vem som censureras.

När jag ledde den statliga Medieutredningen 2015-2016 blev det tydligt att en avgörande komponent för att möta dessa nya krafter är utbildning, fortbildning, folkbildning.
För att bygga motståndskraft behöver människor höja sin medvetenhet och stärka sina kompetenser på området medie- och informationskunnighet. I detta arbete med att främja demokratin är biblioteken och alla ni som jobbar där centrala.

MIK är inte vilket ämne som helst.
MIK handlar inte bara om medier och information. Det är avgörande för att vi inte ska förlora de landvinningar vi gjort i det analoga samhället. En medie- och informationskunnig medborgare, en medieborgare, kan identifiera om de individuella fri-och rättigheterna kränks och protestera. Utan MIK riskerar dessa framsteg vi gjort i vårt samhällsbygge att erodera i det tysta.

MIK är en del av demokratins försvar.

Statens medieråd har sedan i oktober i fjol regeringens uppdrag att stärka samverkan mellan alla aktörer som arbetar med medie- och informationskunnighet. Arbetet är i full gång och vi träffar såväl aktörer som pekas ut i uppdraget, exempelvis Kungl. Biblioteket, som andra, exempelvis skolmyndigheterna.

Lite längre fram i vår kommer vi att bjuda in till rådslag, för att gemensamt med så många av aktörerna som möjligt börja bygga en hållbar struktur för samverkan och kunskapsutbyte. Allt med sikte på att så många svenskar som möjligt, så snabbt som möjligt, ska få svart bälte i MIK.

Bibliotekssverige har kallats Den femte statsmakten.
Vi på Statens medieråd hoppas att ni vill vara med och säkerställa detta historiska folkbildningshäv.
Sverige har gjort flera lyft:
– Läs- och skrivkunnighet.
– Datorer till alla.
– Internetaccess till alla.

Nu är det dags att vi tar nästa kliv.
Jag vet att vi lyckas – om ni är med oss.

Anette Novak,
direktör Statens medieråd

Foto: Anna-Lena Ahlström