Det är en fråga som jag återkommande funderat på under de år jag arbetat i biblioteksvärlden. Mycket eftersom dessa år inneburit att jag själv kommit att betrakta biblioteken med andra ögon, som medarbetare, men också därför att jag upplever det som att biblioteken påbörjat ett slags förändring. Som om idéerna kring vad som är dess kärna är under samhällelig diskussion.
Kan trygghet vara att biblioteket är ett rum öppet för samhällets alla olika medborgare?
Där information och idéer ryms under samma tak som kultur och diskussioner. Ett forum, om så vill, i dess mera äldre och metaforiska betydelse. Där böcker, tidningar och andra medier lyfts fram tillsammans med datorterminaler, fåtöljer och runda bord till en unik plats i vårt samhälle. Det är nog min bild, åtminstone den jag idealiserat fram.
Bilden av vad ett bibliotek är verkar skilja sig, inte enbart mellan låntagare och mellan generationer utan även bland bibliotekarier själva. Enligt Nationalencyklopedien är folkbibliotekens huvuduppgift att ”främja och stimulera till läsning, utbildning och kultur”. Hur detta realiseras skiljer sig naturligtvis från bibliotek till bibliotek, kommun till kommun. Efter förutsättningar och behov.
För många människor är det just böckerna som starkast förknippas med bibliotek. Hyllmeter efter hyllmeter med biblioteksband i grönt, gult och rött. Kvalitetslitteratur såväl som genre-, populär- och facklitteratur men även tidningshyllor, schackbord och datorutrymmen förknippas för många med dagens bibliotek. I takt med e-mediernas intåg börjar dock bilden förändras. Men det är också något annat som förändras. En del verkar hemfalla åt den mer alarmerande bilden av biblioteken. Den där tystnaden tycks vara blott ett minne och där det så kallade stöket och buset tycks hålla biblioteken i ett järngrepp. Tyvärr är ju också det en sann bild av dagens klimat. Precis som besparingskrav och nedskärningar. Åtminstone på vissa platser i vårt land.
Det är också här som jag tycker att vi måste börja prata om tryggheten. I min värld hänger allting nämligen ihop. För hur ska bibliotekspersonal kunna arbeta för att främja läsning om den måste lägga energin på annat håll? Som att täcka ett pass vid personalbrist eller stävja ett bråk; helt enkelt lägga tid på att kort sagt upprätthålla och fungera för att nå fullgod service. Där tid tas från andra, kanske nog så viktiga uppgifter, som istället får läggas åt sidan för att hålla verksamheten igång. Vad gör det med tryggheten?
Allt som fast är förflyktigas, skriver Bodil Malmsten i en av sina dikter. Och jag undrar om hon någonsin arbetat på ett bibliotek.
För vad händer om vi ändrar något fast? Såvida det handlar om att flytta på en stammis älskade möbel, att låsa ett annars öppet rum, eller flytta på en avdelning böcker? Skälen kan vara hur goda som helst, risken är ändå stor – för att inte säga att överväldigande – att det kommer klagomål. Tryggheten har alltså rubbats. Av en möbels marginella förflyttning eller en mer logisk omlokalisering. För att inte tala om en ombyggnation.
Det är som av kafkanska mått. Man funderar varför ungdomsgänget man precis började få kontakt med plötsligt blivit så vresiga. Varför den äldre herren viker bort med blicken och den alltid så stillsamme 50+:aren gör ett utspel om kommunpolitiken. Som om alla får luft på en gång. Först efter att på kvällen efter att ha däckat i soffan tillåter man sig inse ett litet samband mellan dagens otrevligheter och det pågående arbetet.
Jag brukar leka med tanken att folkbiblioteken kanske är det svenskaste som finns: att alla ska ha rätt att få bruka utbud så väl som utrymme, givet att de håller sig till sagda ramar och regler.
Jag tänker på alla ungdomar som vandrar runt på biblioteken lika mycket som alla äldre som dag efter dag besöker våra lokaler. Spelar det egentligen någon roll exakt vad de gör? De är ju där! Vi har alltså redan lyckats med ett delmål: att nå ut till besökare.
För biblioteken är en plats dit du kan vända dig. Det är ett rum av böcker, yttranden, åsikter och ett rum av bildning. Jag talar inte bara om böckerna; jag talar om möjligheterna som kommer med ett bibliotek oavsett hur du väljer att använda det. Om du väljer att slå upp en bok, tidning eller sida på nätet. I min bok är bibliotekarierna dessutom experter på detta. Att guida låntagarna. Lika mycket som för att hitta en bok som en sida på nätet. Det måste vi kunna, hela tiden.
Jag tror att bibliotek är fragila lokaler. Huruvida de är en sista tillflyktsort för samhällets mer utsatta invånare låter jag vara osagt. Jag vet bara att hur viktigt det är att biblioteken – för att fortsätta vara bibliotek i allmänhetens ögon – förblir ett rum av röster. Att varje gång dessa röster ruckas, förflyttas, tystas eller försvinner så försvinner också en del av det som utgör dess trygga själ och framför allt det som utgör skälet till varför det är ett tryggt rum. Istället för att fundera över vad vissa av våra besökare gör på biblioteken kan man fundera varför de är där, och hur man bättre kan nå ut till dem.
Lukas de Veen
Frilansskribent och bibliotekspedagog
Fotograf: Jeanette Hägglund