”Det blev ju dikter”, säger Abbe och spänner blicken i min. Jag, Abbe och ytterligare fyra ungdomar i elva till fjortonårsåldern har spenderat tre förmiddagar tillsammans. Ungdomarna har deltagit i bibliotekets sportlovsaktivitet Skrivkul.
Vi har pratat, fikat, lekt och bråkat med ord och gjort berättelser. Abbe kom till biblioteket ytterst motvilligt. Det såg ut som hans pappa fick släpa dit honom och det tog några timmar innan Abbe tinade upp. När Abbe sa att det blev dikter, hade jag just högt läst upp ord och meningar ungdomarna skrivit i en övning. Nu sitter vi runt bordet och avslutningsfikar. Abbe klämmer med fingrarna på en blöt tepåse och säger: ”Blir det en sådan här kurs på påsklovet också?”.
För några år sedan jobbade jag som ungdomsbibliotekarie och minnet av Abbe och Skrivkul kommer till mig när jag med anledning av att jag är student på Centrum för Praktisk kunskap på Södertörns högskola, skriver en essä. Essän handlar om skrivande på bibliotek och jag har stannat vid varför jag tycker skrivande är bra, roligt och något som biblioteken ska satsa på. Varför skriva? Värdet med olika skrivövningarna kan ligga i att en blir bättre på språk och som bekant är språk makt. Med ett bra språk finns förutsättningar för en god skolgång. En kan även känna glädje i att ha skapat något, till exempel dikter. De här värdena ligger efter själva skrivandet. Det finns även ett värde i själva skrivandet, i nuet när ord och meningar formas. I Skrivkul var skrivandet en gemensam aktivitet. Det handlade mycket om upplevelser och känslor som uppstod i mötet med bokstäverna och med oss som just då delade skrivandet. När någon spänner blicken i din med ett konstaterande – eller är det egentligen en fråga? – så får du en gåva som du behöver vårda, ta hand om och reagera på, just där och då.
I mina studier reflekterar jag just nu över mitt arbete, mina förhållningssätt och mina erfarenheter av skrivande på bibliotek genom att skriva en essä.
I mina funderingar om varför skivande hör hemma på bibliotek läser jag Sebastian Lönnlövs bok Skrivet om skrivande (2018). Där intervjuas bland annat bibliotekarien Anna Carlén och hon menar:
Skrivande kan vara ett bra sätt att ta sig in i litteraturen och läsandet – och tvärtom. Men jag tror att det är viktigt med kreativt skapande överlag. Allt som främjar fantasin stärker människor, det lär en mer om sig själv och andra. Att människor i förortsområden som Jordbro får berätta sin historia känns extra viktigt, eftersom det finns mycket fördomar om förorten. (Lönnlöv, s. 192)
Jag tänker att biblioteken kan vara rum, både digitala och fysiska, där människors berättelser kan ha möjlighet att ta form och där vi kan finna våra röster. Jag tror vidare att eftersom inte alla tycker det är roligt med ord så behövs möjligheter att nå orden och få kontakt med berättelser, både sina och andras, på många olika sätt. Det är viktigt med utrymme där en kan upptäcka att ens avsky eller likgiltighet för ord kan förändras, att en faktiskt ibland kan uppskatta dem. Det är angeläget med rum där lek utan prestation och krav finns, där en kan få formulera sig och bli lyssnad till.
Just nu ordnar jag och min kollega på Regionbibliotek Stockholm kursen Kreativt skrivande på bibliotek. Där har vi tillsammans med biblioteksmedarbetare reflekterat kring skrivandets syften. Flera lyfter att skrivandet kan kopplas samman med bibliotekens demokratiuppdrag och jag kommer att tänka på Nina Frids (idag Ström) bok Läsa, läka, leva! (2016). Där skriver hon:
De viktigaste historierna från vår tid återstår kanske att berätta, har inte getts röst. […] Det skrivna ordet kan ha politisk verkan. Folkbiblioteken värnar yttrandefriheten. Inte riktigt lika självklart arbetar vi för yttrandejämlikheten. Men är inte det minst lika viktigt för en demokrati? Kanske kan biblioteken bidra till att fler röster får höras genom att anordna skrivcirklar för vuxna. (Frid, s. 129)
Varför skriva? Värdet med olika skrivövningarna kan ligga i att en blir bättre på språk och som bekant är språk makt.
I vissa av de kompetensutvecklingsinsatser för biblioteksmedarbetare som jag i mitt arbete leder, använder jag skrivande som reflektionsmetod. Jag har hämtat inspiration från hur Centrum för Praktisk kunskap använder essäskrivande. En kursbok som jag nu i studierna läst är Maria Hammaréns Skriva – en metod för reflektion (2005). Hammarén skriver att skriva och läsa högt i grupp fördjupar kommunikationen mellan människor och att hon upptäckt att i skrivandet kan vi ha omtumlande möten med våra erfarenheter:
I skrivandet uppstod möjligheten att artikulera, strukturera och minnas sådant som vi tidigare inte gett ett språk. Därmed erbjöds skrivandet möjligheten att reflektera över den egna erfarenheten, göra den mer användbar och kanske framförallt mer stridbar. (s. 5)
I mina studier reflekterar jag just nu över mitt arbete, mina förhållningssätt och mina erfarenheter av skrivande på bibliotek genom att skriva en essä. Minnen sköljer över och jag försöker fånga dem i meningar när jag sitter vid datorn. Jag försöker få dem att spira i en essä, vilket jag knappt vet vad det är. För att texten ska ha möjlighet växa har vi seminarium där jag och mina kurskamrater pratar om våra texter. En dag hoppas jag att jag kan spänna blicken i en av kurskamraterna och säga: ”Det blev ju en essä!”.
Sofie Samuelsson,
Utvecklingsledare, Regionbibliotek Stockholm
Foto: Elvis Samuelsson