Aniarapriset går till Lina Wolff

Aniarapriset går i år till författaren Lina Wolff.

Lina Wolff föddes i Lund 1973 och är författare och översättare. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du.

Juryns motivering:
”Lina Wolff ger den svenska romankonsten en uppiggande dos spansk kryddning där Almodóvars filmvärld och den magiska realismen möter svensk vardag och samtidsrealism på ett både lekfullt och underfundigt vis. Hennes prosa är fräck, rolig och hisnande suggestiv.

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Efter Bret Easton Ellis och de andra hundarna och De polyglotta älskarna kom hennes fjärde bok, romanen Köttets tid, 2019. Lina Wolff tilldelas årets Aniarapris för hela sitt författarskap.”

Hur känns det att vara årets vinnare av Aniarapriset?
– Jag är jätteglad, vad fantastiskt kul! Jag är helt omtumlad. Jag satt här och kämpade med en lite motig översättning och tänkte väl inte att jag skulle få ett pris nästa minut. Just nu håller jag på med min nästa bok på förmiddagarna och översätter på eftermiddagarna. En rytm som jag tycker mycket om, men ibland har man känslan av att sitta i en gruva. Ditt samtal lyste upp, kan man säga. Och Aniarapriset – bara namnet. Astronomiskt, poetiskt, vackert. Och att det är Svensk biblioteksförening som delar ut det är jättefint. Min farmor var bibliotekarie. Jag önskar att hon hade fått vara med om detta.

Du förlägger ofta dina berättelser i Spanien eller Italien. Är det något med mötet med sydeuropeisk kultur som skapar dynamiken i dina romaner och noveller?
– Jag tror att mötet mellan svensk och sydeuropeisk kultur kan stå för en del av dynamiken i mina berättelser, men jag tror också att mötet mellan kulturer i sig bär på en enorm dynamisk potential. I alla fall var det så för mig när jag bodde utomlands. Man var tvungen att möta människor på ett sätt man inte var van vid. Det skapar ett slags kris inom en, ofta en känsla av misslyckande, men också en nyfikenhet. Hur ska vi göra för att det här ska funka? tänker man. Man anpassar sig, men man måste ändå känna att man har kvar sig själv. Och för mig var den balansgången början på ett helt nytt äventyr. Som ibland gick bra, ibland inte, men som fick mig att börja skriva.

Du föddes i Lund och det är också där du bor idag. Har även din hemstad betydelse för ditt författarskap idag? Eller har andra orter haft större inverkan på dig som författare?
– Lund ger mig en lugn bas. Det är en fin och trevlig stad. Men jag känner mig nästan mer påverkad av att ha bott länge i Hörby. Att bo på landsbygden ger en annan blick, och är glad att jag har den, även om jag känner att den mattas av lite när man bor i stan. För mig är det kombinationen av att ha bott länge i stora städer i Italien och Spanien och så i en by i Skåne som givit mig de skräningspunkter jag behövt i mitt skrivande.

När började du skriva?
– 2003, i Spanien. Jag hade läst så många noveller av Patricia Highsmith och av alla möjliga spanska och latinamerikanska författare att jag kände att det här verkar ju kul, det här vill jag också testa.

Har du några litterära förebilder som påverkat ditt författarskap?
– Ja, jättemånga. Roberto Bolanyo, García Márquez, Juan Rulfo, Patricia Highsmith, Selma Lagerlöf är väl några som jag liksom har lutat mig mot helt och fullt, läst nästan allt de har skrivit och så, men sen finns det många moderna författare jag bara läst lite av men som ändå sporrat mig till nya tankar och idéer kring skrivande. Som till exempel de argentinska författarna Samanta Schweblin, Pola Oloixarac och César Aira som jag just nu översätter och som skriver helt fantastiska kortromaner.

Du är också översättare och har bland annat nyligen gjort en nyöversättning av Gabriel García Márquez klassiska roman Hundra år av ensamhet. Kan du berätta lite mer om vad översättarens arbete innebär för själva berättelsen? Något som vi läsare inte tänker på?
– Márquez engelske översättare Gregory Rabassa sa att valet av översättare är lika avgörande som valet av skådespelare för en roll. Jag tror den jämförelsen säger något om hur mycket översättaren betyder för texten. Den kan ta helt annorlunda former beroende på vem som skriver om den. Och det man kanske inte heller tänker på är att översättaren hela tiden, och verkligen hela tiden, måste välja. Det är sällan så att ett enda ord passar, utan man måste överväga allt. Och så måste man hitta tonen. Det är för mig det viktigaste av allt. Med vissa författare är det enklare, andra svårare. Man får jobba rätt mycket med just det, små avvägningar som jag inte tror att läsaren alltid tänker på.

I recensioner av din senaste roman Köttets tid, men även av din debut Många människor dör som du, så beskriver recensenterna återkommande dina berättelser med ord som ”absurd”, ”rolig” och ”vild”. Är det ord om dina texter som du känner igen dig i?
– Att det går vilt, absurt och roligt till i mina texter – ja det känner jag igen och tar som en komplimang. Jag har aldrig strävat efter att vara minimalistisk. Men sen är det mörkret som jag brukar försöka värna om också. Om man inte lägger in lite eget kött, saker som gör ont i en själv, då brukar texten sakna spänning och driv. Sen exakt vad det är måste man inte vara helt öppen med, det räcker om man vet själv.

Vad skulle du vilja skriva om härnäst?
– Romanen jag skriver nu kretsar mycket kring moderskap. Föräldrar och deras barn, barn och deras föräldrar. Men jag skriver sällan om bara ett tema, så där finns förhoppningsvis en hel del annat också.

Jury:
Elias Hillström, Stockholms stadsbibliotek, ordförande
Camilla Carnmo, Biblioteksutveckling Blekinge Kronoberg
Daniella Brummer Pind, Falkenberg

Prisceremonin kommer att sändas digitalt den 12 november. Mer information kommer under hösten.

Fotograf: Gustav Bergman.