Aniarapriset tilldelas i år poeten Eva-Stina Byggmästar.
Juryns motivering:
”Den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästar tilldelas Svensk biblioteksförenings Aniarapris 2018, för en över 30 år lång lyrikergärning av omisskännligt och genuint inspirerande märke. Som få andra har hon ständigt lyckats överraska sin läsare, med barrskogsdoftande och nyförälskade rader av häpnad och förförelse där bibliotekarier och poeter samsas med vagabonder och filmstjärnor. Det är en poesi som nyfiket tycks kvillra sig fram över boksidan, den är öppen och bejakande men också full av integritet: ”För så / är det ju egentligen: / poesin är en hybrid, / mellan ett bombskydd / och ett gökur.”
Poeten Eva-Stina Byggmästar, född 1967, är uppvuxen och bosatt i Finland. Hon debuterade som 19-åring med diktsamlingen ”I glasskärvornas rike”, och kom senast ut med ”Orkidébarn” 2018. Eva-Stina Byggmästar har tidigare prisats bland annat med Sveriges Radios lyrikpris 1998 och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 2012. 2008 nominerades ”Men hur små poeter finns det egentligen” till Augustpriset.
Grattis till priset, hur känns det?
– Det är hedersamt förstås och man känner ju tacksamhet till de som stöttat en under årens gång. Sen blir det väl ännu ett litet snäpp högre krav på att jag måste toppa mig själv, ännu en gång, vrida upp lyset lite till. Men egentligen är det bara en vanlig dag på jobbet. Lite besvärande är det nog också, måste jag erkänna, jag är inte speciellt bekväm med beröm och att stå i rampljuset. Jag är en liten blyg naturlyriker som trivs bäst långt ut på vidderna eller bakom en vedbod, på sin höjd ihop med en tystlåten älg.
Vad betyder priset?
– Aniara-priset betyder i bästa fall att poesin generellt får ta ett extra skutt i media för ett ögonblick, jag hoppas i alla fall det – att jag genom mina dikter hjälper till att få sökarljuset riktat mot litteraturen en stund i det allmänna bruset, särskilt mot poesin då, som helande kraft och lekkamrat. Jag försöker hålla en neutral attityd. Min kreativitet kommer från djupa källor och låter sig inte påverkas så mycket av motgång och medgång. Om jag får välja, tror jag att jag gillar underläge och utanförskap bäst. Dålig kritik triggar mig att fightas och jag vill inte passa in i givna mallar. Det jag däremot tycker jättemycket om är att arbeta och utvecklas, att underhålla, trösta och locka folk till fniss och skratt, eller att de häpnar och blir positivt överraskade.
Hur ser framtiden ut?
– Det hårdnar för poesin – förlagen tar inte sitt kulturella och andliga ansvar som förr, för bara en femton år sedan såg det ännu annorlunda ut. Hela samhällsklimatet har hårdnat på ett skrämmande sätt på senare år, men det är väl som det brukar: två steg fram och ett tillbaka. För mitt eget vidkommande ser jag inte så många jättemörka moln, jag skriver på ett par dussin diktsamlingar samtidigt, så det här är bara början för mig personligen – min bästa dikt är ännu oskriven. Men jag tänker på alla blivande författare och poeter som borde få etablera sig, som har det allt svårare att komma ur startblocket där ute. Mitt hjärta blöder verkligen för dem och jag försöker hjälpa och stötta så gott det går.
Jury:
Petter Lindgren, författare
Elias Hillström, bibliotekarie
Gunnel Arvidson Nilsson, bibliotekarie
Prisceremonin hålls i Galleri Celsing på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm torsdag 18 oktober med start klockan 14.00. Från klockan 17.00 hålls mingel i Svensk biblioteksförenings lokaler på Oxtorgsgränd 2. Alla är välkomna! Till minglet behöver vi din föranmälan för att beräkna dryck och tilltugg.
Till anmälan
Foto: Anne Haeggblom
