Aniarapriset 2022 går i år till författaren Hans Gunnarsson för verket Bormann i Bromma.
Hans Gunnarsson (1966) är född och uppvuxen i Finspång, Östergötland, men är numera bosatt i både Stockholm och Mellösa i Södermanland. Han debuterade 1996 med novellsamlingen Bakom glas, som belönades med Katapultpriset för bästa debut det året. Han har gett ut en rad romaner och novellsamlingar, däribland den hyllade romanen All inclusive. 2001 skrev han tillsammans med Mikael Håfström manus till långfilmen, Leva livet. För manuskriptet fick de en Guldbagge. Tillsammans skrev de även manus till filmversionen av Jan Guillous Ondskan; Pingpong-kingen och Arn-filmerna bär också hans signum.
Hur känns det att vara årets vinnare av Aniarapriset?
– Det känns otroligt roligt och hedrande, inte minst när man ser listan över tidigare pristagare.
Verket är en novellsamling, en form som du även debuterade i. Vad tilltalar dig med novellformatet?
– När jag debuterade med Bakom glas (1996) var jag helt övertygad om att det var just noveller jag skulle fortsätta att skriva, om jag ens skulle få ur mig några fler böcker. Jag hade läst och påverkats av en rad novellister och kände mig hemma i just den formen, kanske för att jag var mer eller mindre renons på idéer och uppslag. Jag skriver fram mina historier i hög grad, något som då gjorde att jag upplevde romanformen som rätt fjär.
Novellformen är enligt Gunnarsson perfekt för att utforska avgörande händelser eller ett skeende. Ett utforskande, menar han, som i sin tur kan kasta ett större ljus över karaktärernas liv – i samspel med läsaren, som han alltid har betraktat som en medskapare.
– Det måste finnas hålrum att fylla i, frågetecken att räta ut eller bara förundras över. Jag föredrar därför det öppna slutet framför den stängda dörren. Som regel ställer jag mina karaktärer inför ett större eller mindre problem, en inre eller yttre konflikt, som jag finner intressant nog för att vilja ta reda på fortsättningen. Däri ligger utmaningen för mig som författare: att liksom iaktta mina karaktärers mått och steg och förhoppningsvis överraskas av dem längs vägen. Att helt enkelt skriva fram en annan historia än den jag kanske trodde att jag skulle berätta från början.
I ”Bormann i Bromma” finns det flera målningar av Martin Wickström. Hur uppstod samarbetet med honom?
– Vi växte upp på samma lilla gata i Finspång och jag har på avstånd följt hans konstnärskap under årens lopp. Jag upplever hans skarpa, fotorealistiska och avfolkade exteriörer som oerhört suggestiva. Hans briljans visar sig inte minst i skärningspunkten mellan ljus och skugga. När jag frågade honom om han var intresserad av att medverka med ett antal målningar till en tänkt novellsamling blev han eld och lågor och printade genast ut ett femtiotal målningar för mig att välja bland. Samtidigt var det också ett sätt för mig att tvinga mig tillbaka till novellformen, efter ett antal romaner. Och med Martin i båten var jag bara tvungen att ro samlingen i hamn.
Hur ser du på symbiosen mellan bild och text?
– Det är förstås inte fullt så enkelt eller instrumentellt som att bilden ifråga föder fram texten. Snarare är det ett samspel mellan bild och text. I vissa fall har idén funnit sin målning, i andra har en målning fört in mig på en oväntad väg. Jag tror också att det i någon mening beskriver mitt sätt att arbeta, det vill säga utan någon uppritad färdväg. Så varför inte en husfasad? Vilka bor innanför de där väggarna? Vad har hänt bakom de där nerfällda persiennerna? Bilder som skapar nya bilder i mig. Och människor, förstås. Ett slags långsam framkallning, om man så vill.
Hur och när väcktes idén till verket?
– Jag satt på tåget i höjd med Södertälje, och där slog tanken ner i mig. Det var sommar och kanske var det något med ljuset över kanalen, eller om det var anblicken av Hall. Jag vet inte.
Hur såg skrivprocessen ut?
– Som sagt, jag ville återvända till novellformen, men jag ville också göra det på ett nytt sätt, ge mig själv en liten utmaning. Därför bestämde jag mig för att alla noveller skulle berättas i första person pluralis, ett ganska ovanligt perspektiv. Lite knasigt, kan man tycka. Men just därför. Ett ”vi” som för ordet skapar också en begränsning för berättandet, ett annorlunda svängrum. Men i lika mån en ny ton och en nyvunnen frihet. Till en början upplevde jag dock mest begränsningen och tänkte att jag nog tagit mig vatten över huvudet. Men efter att ha fullföljt tre noveller var det som att det lossnade och närmast började flöda ur mig, med lust och iver. Och med en förlösande lekfullhet, mitt i allvaret. Plötsligt kändes det som om allt var möjligt med detta perspektiv. Och det märkliga är att jag i efterhand har oerhört svårt att förklara var alla dessa röster, med sina pockande historier, kommer ifrån. Nästan som om jag varit ett slags medium för dem.
Har du en favoritnovell i boken, och i så fall, vilken?
– Jag är nog lite svag för titelnovellen. Men ”#Brottarstugan” är kanske den mest oroande novellen i samlingen, samtidigt som den är ett exempel på hur jag också rent formmässig försökt ta ut svängarna.
Hur tänker du kring användningen av det kollektiva ”vi” i verket?
– Jag vet inte om jag tänkte så mycket på det från början, i alla fall inte på något tesdrivande vis, jag såg det nog mest som en berättarteknisk utmaning. Men visst, gruppdynamik och grupptänkande är ju spännande saker att utforska och veckla in sig i. Så det fanns nog med mig som ett litet frö, liksom det anonyma kollektivet. Hur många individer som än lösgör sig ur kollektivet i min samling så förblir avsändarna av texterna anonyma. Något ”jag” finns inte. Inte ens i den vädjande epilogen som i lätt upprörda ordalag vänder sig mot just själva anonymiteten.
Vad är det som är så intressant med den svenska vardagen?
– Det finns så många liv och så många olika vardagar som levs därute. I mitt skrivande rör jag mig i huvudsak i gränslandet mellan arbetarklass och medelklass, bland dem som kanske inte är så värst framträdande i offentligheten. Men snarare än att beskriva dem som ”vanligt folk”, har jag nog ambitionen att försöka se eller framkalla det ovanliga i det skenbart vanliga.
Har du några litterära förebilder som påverkat ditt författarskap?
– Raymond Carver betydde mycket för mig när jag började skriva, liksom en del andra amerikanska novellister. Men jag har också tagit intryck av de svenska fyrtiotalisterna. Thorsten Jonssons Fly till vatten och morgon håller jag för kanske den vassaste novellsamling som skrivits på svenska språket. En mer sentida novellist som jag håller högt är Åke Smedberg. Att stifta bekantskap med Agota Kristofs penna har också varit mycket upplyftande.
Vad har vi att se fram emot från dig härnäst?
– Jag har just avslutat en trilogi som jag kallar Den dödliga komedin, som inleddes med All inclusive och som fick sin fortsättning med Nattsida. Den nya och avslutande romanen heter Död mans skugga.
Juryns motivering: I novellsamlingen Bormann i Bromma fortsätter Hans Gunnarsson att utforska medelklassens skuggsidor. Ett anonymt vi tilltalar läsaren och för ut denna på ett gungfly av förbryllat obehag och osäkra skratt. Bakom villaknuten står den banala ondskan på stadiga ben när individens ansvar upplöses i kollektivets kraft. På lustfyllt driven prosa berättar Hans Gunnarsson om vad som kan äga rum i de mellanrum som uppstår mellan människors vilja och förmåga, mellan livets alldaglighet och mystik.
Fotograf: Sara Mac Key.