Aniarapriset 2024 går i år till författaren Mikael Niemi för verket Sten i siden.
Mikael Niemi, född 1959, och uppvuxen i Pajala, debuterade 1988 med diktsamlingen Näsblod under högmässan. Sedan dess har han skrivit lyrik, prosa och dramatik. Det stora genombrottet kom år 2000 med Populärmusik från Vittula, som tilldelades det årets Augustpris i skönlitteratur och har filmatiserats i regi av Reza Bagher, med bland andra Björn Kjellman och Lennart Jähkel i rollerna.
Vad betyder det för dig att tilldelas Aniarapriset?
– En väldig, och oväntad glädje. Som att bli inbjuden till en fest, där jag får sällskapa med de författarvänner som jag beundrar mest.
Hur och när väcktes idén till verket?
– Jag bär alla mina idéer i många år, ältar och knådar innan jag börjar skriva. En drivkraft var faktiskt mitt eget åldrande. Under min uppväxt träffade jag de människor jag skriver om, jag minns dem så väl, hur de talade, hur de rörde sig och var klädda, och inte minst deras hetlevrade politiska engagemang. De var arbetare, men samtidigt pålästa, rent av intellektuella. Men fattigdomen hade satt stopp för alla drömmar om universitetsstudier. Medan jag själv ännu fanns här och kunde skriva ville jag ge dem röster, låta dem vittna om ett förflutet som de flesta av oss nu har glömt.
”Sten i siden” är en ambitiös skildring där klassperspektivet är högst närvarande. Vad har du själv för relation till arbetarlitteratur?
– Jag läste Göran Palm, Sara Lidman, Sven Lindqvist, Maja Ekelöf och många andra i min ungdom, och kände mig gripen och berörd. Inspirerad av dem skrev jag själv två reportageböcker i tjugoårsåldern, en rapportbok om gymnasieskolan där jag arbetade som elevassistent, och en intervjubok med unga tornedalingar om deras minoritetskultur. Men inget förlag var intresserad, så jag tryckte böckerna själv på Författares Bokmaskin. Där, i deras källare på Sankt Eriksgatan, satte jag förlagan, gjorde ombrytningar, plockade de falsade arken, klistrade och kantskar upplagorna, hela tiden stöttad av deras vänliga personal. Den erfarenheten, att både skriva och tillverka sina böcker, fördjupade verkligen glädjen i att bli författare.
Har du några litterära förebilder som har påverkat ditt författarskap?
– På åttiotalet hade jag fått min första diktsamling antagen av Norstedts, och körde motorcykel från Luleå till Stockholm för att träffa förläggaren. När jag passerade Uppsala stannade jag vid ett övergångsställe, och såg till min häpnad hur Lars Gustafsson korsade vägbanan framför mig. Han kände naturligtvis inte igen den blivande debutanten i hjälm och skinnställ, men för mig blev det som ett magiskt tecken. Nu visste jag att jag var på rätt väg. Jag hade läst hans mästerverk En biodlares död, och Tennisspelarna. Den senare romanen hade jag dessutom sett honom högläsa på teve 1976 i sju avsnitt. Flera av Lars Gustafssons romaner inleds med en prolog från någon avlägsen plats. Detta grepp lånade jag till inledningen av Populärmusik från Vittula.
I en tidigare intervju säger du att du har känt ett särskilt ansvar när du har skrivit boken. Hur kommer det sig?
– Jag har som nämnts träffat många av mina personer i boken, jag har pratat med dem, tryckt deras händer. Idag är de alla döda, men inte försvunna. Deras röster finns kvar i mig och den energi de lämnat efter sig efter sina långa, ofta hårda, liv. Som sextioplussare bär jag dessa förfäder och förmödrar fortfarande inom mig, och hoppas att jag inte gjort dem besvikna.
Din mormor var same och din far är tornedaling. Du har således rötterna i två kulturer. Hur tror du att det kan ha påverkat dig som författare?
– Uppvuxen i Sveriges nordligaste hörn har jag fått en köttig ingång till det muntliga berättandet. Den sortens litteratur som inte är skriven, utan som går direkt från munnen till örat. Ofta med tillägget att detta får du för fan aldrig föra vidare. De bästa historierna omges ofta av denna tabuaktiga tystnad, därför anstränger jag minnet varje gång som någon samlar sig för att delge något viktigt. Jag vet att jag kanske bara får höra detta en enda gång i livet. En av mina författaruppgifter har varit att omvandla detta oskrivna till boktext, några av de historier som förmedlas vid köksborden, under arbetets fikaraster eller i jaktkojorna. Där känner man den urgamla energin, de sällsamma vibrationerna från både levande och döda som ännu fyller våra vidsträckta skogar och strömmande älvar. Och emellanåt hoppas jag att jag lyckats.
Juryns motivering:
”Mikael Niemi berättar i Sten i siden om de stora rörelsernas tid i Sverige genom den enskilda människans öde. Med innerlighet och berättarglädje skildrar han gemenskapen mellan de som inte har något att förlora och deras kamp mot en stark överhet. Övertygelsen om att det är värt att kämpa för rättvisa ställs mot bilden som samtidigt målas upp av en blodig revolution. Känslorna och handlingarna ställer vänner och familjemedlemmar mot varandra i ett Tornedalen där magin aldrig är långt borta.”
Foto: Kjell Kangas.