Hur kan bibliotek uppmärksamma de nationella minoriteterna i sin verksamhet? Det undersöks i en prisvinnande uppsats av Irina Littner, bibliotekarie på Nynäshamns bibliotek och medlem i Svensk biblioteksförening.
Nyligen vann Irina Littner Sverigefinländarnas delegations pris för kandidatuppsatsen ”Resursbibliotek och folkbibliotek i samverkan: för att särskilt uppmärksamma den nationella minoriteten sverigefinnar”. Uppsatsen är framlagd vid Linnéuniversitetet.
– Det är en stor ära för mig att vara den första pristagaren och jag är väldigt glad över att min uppsats fick ett så positivt mottagande och en fin jurymotivering. Jag hoppas också att priset kan göra att den sverigefinska minoriteten och bibliotekens viktiga arbete med nationella minoritetsfrågor synliggörs mer, och att fler blir intresserade av att skriva uppsats med fokus på sverigefinnar och nationella minoritetsfrågor, säger Littner.
Ämnet är viktigt, menar Littner, för att se vad satsningen på resursbibliotek för minoritetsbiblioteken kan leda till för resultat nu när de är aktiva – men med tidsbegränsad finansiering.
– Det är många som oroar sig för hur det ska gå med bibliotekens minoritetsarbete om inte resursbiblioteken permanentas. Resursbibliotekens uppdrag är att vara ett stöd för folkbibliotek så att de kan följa bibliotekslagens skrivning att uppmärksamma de nationella minoriteterna genom att bland annat erbjuda litteratur på minoritetsspråken och främja barns språkutveckling även på minoritetsspråk. Det kan vara svårt att veta hur man ska göra det i praktiken och då är det bra att dra nytta av den kompetens och de resurser som finns på resursbiblioteken, säger Littner.
När det gäller målgruppen sverigefinnar kan folkbibliotek samverka med Finlandsinstitutets bibliotek för att kunna erbjuda en biblioteksverksamhet som bättre motsvarar minoritetens behov av att utveckla och bevara sitt språk och sin kulturella identitet, berättar Littner. Biblioteksbesökare på resursbiblioteket kan också få tips på ny litteratur både för de som kan finska och de som vill lära sig, och tips på aktiviteter med sverigefinskt tema för både barn och vuxna. Folkbiblioteken kan i sin tur tipsa sina sverigefinska användare att ta del av de digitala resurser som Finlandsinstitutets bibliotek erbjuder oavsett var man bor, menar hon.
Irina Littner har själv sverigefinsk bakgrund, och valde ämnet eftersom sverigefinnar är Sveriges största nationella minoritet och därför att Finlandsinstitutets bibliotek redan var etablerat som ett sverigefinskt bibliotek.
– Sverigefinnar finns över hela landet och borde utgöra en stor prioriterad målgrupp för biblioteken, men har hamnat lite i skymundan eller blandats ihop med andra prioriterade grupper. De har ofta betraktats som invandrare som har assimilerats eftersom många i de senare generationerna har tappat det finska språket. På de flesta folkbibliotek finns finsk litteratur men det är inte lika stor efterfrågan på det som exempelvis arabisk litteratur, så utbudet kan ha blivit ointressant för den lokala sverigefinska minoriteten som läser på finska. Och de sverigefinnar som inte kan finska har andra behov av stöd för att kunna återta språket och överföra det till sina barn. Det finns såklart bibliotek som redan har väldigt bra biblioteksverksamhet för den sverigefinska minoriteten, men jag tyckte det fanns ett behov av att undersöka ämnet djupare, säger Littner.
Överraskande lite samverkan
I sin studie intervjuade Littner personal från folkbibliotek som verkar inom finskt förvaltningsområde och där det fanns ett aktivt minoritetsarbete. Ett överraskande resultat var att de inte samverkade lika mycket med Finlandsinstitutets bibliotek som hon hade trott, och en del kände inte heller till vad resursbiblioteksuppdraget går ut på. Det kan ha berott på flera saker, säger Littner.
– Uppdraget var ganska nytt när jag skrev uppsatsen, så informationen hade kanske inte nått ut. De fick också stöd av sin egen kommuns samordnare för minoritetsfrågor och de hade sedan tidigare ett visst regionalt samarbete med Finlandsinstitutets bibliotek. Något som jag insåg efter att jag hade intervjuat resursbibliotekets personal, var att för många sverigefinnar så är finska mest ett muntligt språk, de läser inte på finska. Det som förvånade mig var egentligen att jag inte förstått det tidigare, med tanke på att jag själv har haft svårt att lära mig finska som modersmål och med tanke på att jag som bibliotekarie vet hur vanligt det är med lässvårigheter, säger hon.
Några slutsatser i hennes forskning är att om folkbibliotek tar del av den kompetens och de resurser som finns på Finlandsinstitutets bibliotek så kan de erbjuda en biblioteksverksamhet som inger förtroende och som bättre motsvarar de sverigefinska användarnas behov. Det kan leda till ett mer tilltalande finskspråkigt bestånd och aktiviteter där både det finska språket får ta plats och där den sverigefinska minoriteten uppmärksammas och synliggörs i majoritetssamhället. På så sätt kan folkbiblioteken uppfylla minoritetspolitiska mål och motverka diskriminering och främja användandet av minoritetsspråket.
Hur framtiden ser ut för Finlandsinstitutets bibliotek och andra resursbibliotek, återstår att se. De har i nuläget inte ännu fått besked om fortsatta anslag för 2025, och Finlandsinstitutets bibliotek har redan i år drabbats av minskad finansiering.
– De senaste åren har många kommuners bibliotek kunnat göra fina satsningar på de nationella minoritetsspråken och skapat dialog med de nationella minoriteterna, ofta tack vare finansierade projekt. Oavsett hur finansieringen ser ut framöver så behöver biblioteken fortsätta att följa bibliotekslagen och göra sin del för att uppmärksamma de nationella minoriteterna och främja de nationella minoritetsspråken. Men det skulle bli mycket svårare för biblioteken att göra det om de inte längre kunde rådfråga de experter som finns på resursbiblioteken, säger Littner.
Juryns motivering
“Irina Littners kandidatuppsats beskriver samarbetet mellan Finlandsinstitutets resursbibliotek i Stockholm och folkbibliotek. Det teoretiska kärnbegreppet är Robert D. Putnams teori om socialt kapital, vilket avser förtroende som uppstår i nätverk som ett slags bindemedel för samhället. Littner använder också teorier som tillämpar begreppet socialt kapital av Anders Vårheim och Ragnar Audunson för att beskriva bibliotekens roll som platser som främjar ackumuleringen av sådant kapital.
Littners arbete är vetenskapligt ambitiöst och av hög kvalitet för ett kandidatarbete, och ämnet är viktigt och aktuellt för sverigefinnar. Författaren visar god förståelse för ämnet och tillämpar begrepp inom samhällsvetenskap på forskningsobjektet på ett kompetent sätt. Arbetets teoretiska grund är stark, argumentationen och resultaten är övertygande. Texten är flytande och behaglig att läsa och arbetets struktur är logisk.
Juryn anser att Littners arbete är viktigt eftersom det behandlar ett ämne som påverkar många sverigefinnar. Biblioteket är en plats som ska vara öppen för alla. Litteratur och bibliotekets tjänster är ett utmärkt och effektivt sätt att stödja finska språkets revitalisering och utveckling i Sverige. Nu när Finlandsinstitutets bibliotek och många andra kulturtjänsters framtid är oviss är det väsentligt att lyfta fram allt det som biblioteken åstadkommer inom minoritetsarbete.”
Läs mer om priset på Sverigefinländska delegationens webbplats.
