Vad vet vi om att läsfrämja med hjälp av ljud, röst och samtal? Frågan undersöks i en ny rapport framtagen för Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, institutionell medlem i Svensk biblioteksförening.
I rapporten ”Att läsfrämja för öronen. Ljudet, rösten och samtalet” undersöks alltså läsfrämjande arbete för öronen som sker på folkbibliotek runt om i landet. Vi har pratat med Julia Pennlert och Sirpa Bark från Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås, som har skrivit rapporten.
Vilket är syftet med rapporten?
– Vi ville med rapporten undersöka två saker, dels vilka aktiviteter som utförs i det läs- och litteraturförmedlande arbetet i ljudformat (som högläsning, samtal, och så vidare) och dels hur dessa aktiviteter beskrivs av de bibliotekarierna som utför dem. Syftet har varit att generera ny kunskap kring både aktiviteter som genomförs (på folkbiblioteken i Västra Götaland), och att fånga de erfarenheter och synsätt som bibliotekarierna beskriver av detta arbete, vilka utmaningar som finns och hur det går till.
Ni har undersökt erfarenheter och synsätt hos sex folkbibliotekarier och tre bibliotekschefer i Västra Götaland kopplat till litteraturförmedling och läsfrämjande där ljud, röst eller samtal används. Hur tänkte ni kring urvalet?
– Vi ville prata med informanter i Västra Götaland med sinsemellan har olika kommunala förutsättningar, några som har erfarenhet av att arbeta med ljudformatet på olika sätt, som till exempel ”Shared Reading” eller talboksfika. Även ett chefsperspektiv var viktigt i relation till att det även rör frågor om demokrati och tillgänglighet.
En slutsats i rapporten är att läsfrämjande arbete är intimt förknippat med ett relationellt utbyte mellan bibliotekarien och deltagaren – eller mellan deltagarna – som uppstår genom mötet med litteratur och i samtalet om en litterär text. Kan ni berätta lite om det?
– Det är väldigt tydligt hur bibliotekarierna på olika sätt beskriver ett arbete i relationella termer på olika nivåer. Det yttrar sig exempelvis genom hur bibliotekarierna beskriver planering och utförande av aktiviteterna, så att de passar den särskilda målgrupp de vet att de kommer att möta. Men det gestaltar sig också genom hur bibliotekarierna beskriver syftet med dessa aktiviteter som socialt värdefulla för deltagarna, att det blir ett sätt för användarna att mötas. Det finns inte så många platser i samhället där ett sådant möte kan äga rum, för att parafrasera en av de intervjuade bibliotekarierna. Men även biblioteket och bibliotekarien har en social funktion, och bibliotekarierna beskriver hur en relation över tid utvecklas mellan bibliotekarien och den enskilde användaren.
I studien framkommer också hur mötet med litteraturen, den litterära texten som förmedlas, även är av betydelse för användarna när bibliotekarierna beskriver syftet med aktiviteterna.
– Det går att få syn på tre olika nivåer av de här relationerna: den mellan bibliotekarien och/eller biblioteket och användaren, den mellan deltagarna som träffas inom ramen för en särskild aktivitet och den mellan läsaren och den litterära texten som görs möjlig och tillgänglig med hjälp av metoder som exempelvis högläsning eller textsamtal.
En annan slutsats i rapporten är att högläsningen fungerar som ett verktyg som används av bibliotekarierna för att göra litteraturen tillgänglig. Varför är det viktigt?
– För att komma in på den här frågan så kan man säga att vi kan knyta an till frågan ovan, alltså att högläsningen är ett sätt genom vilken litteraturen får liv, som en informant beskriver det. Högläsningen är en metod som används också för att en rad aktiviteter faktiskt riktar sig mot bibliotekslagens prioriterade grupper, människor som av olika anledningar inte längre kan ta till sig tryckta texter. Det kan gälla exempelvis äldre med kognitiv svikt, eller personer med någon form av funktionsvariation, och/eller synnedsättningar. Högläsningen blir därmed ett sätt för dessa användare att få möta litteraturen och den litterära texten. Det är ju absolut nödvändigt att förmedla litteratur genom högläsning för att denna målgrupp ska fortsätta kunna vara läsare och få tillgång till skönlitteratur. Den här målgruppen är särskild omnämnd i bibliotekslagen som prioriterade målgrupper.
Var det något av resultaten som förvånade er i arbetet med rapporten, och i så fall, vad och varför?
– Ja, som vi skriver i rapporten var vi inledningsvis intresserade av att undersöka just ljudbokens roll och position i det läsfrämjande arbetet på folkbibliotek. Men när vi började prata med folkbibliotekarierna så visade det sig hur en bredare palett av format och metoder används i detta arbete, och att ljudbokens format inte var centralt, utan snarare just detta med litteraturens sociala kraft, litteraturen som mötesplats, bibliotekariens omsorg om målgruppen, planering och utförande av en rad fler aktiviteter och format. Det innebär att studier som på olika sätt handlar om tillgänglig läsning inte får glömma bort att det också är avgörande vad det är som läses genom ljud och öron, och att skönlitteraturen är av stor betydelse.
Ett citat i rapporten är ”Folk kan säga: Ja, jag läser ju inte, jag lyssnar. Och så skäms de.” Vilken status skulle ni säga att ljudböckerna har idag?
– Generellt kan man väl säga att de kommersiella ljudboken skiljer sig ju från talboken, både ekonomiskt och juridiskt, men vi ser ju en utveckling där ljudboken under ett antal år vuxit i popularitet. Vissa studier visar också på hur målgrupper som tidigare enbart varit hänvisade till talboken också hittar till ljudboken, samtidigt som även ljudliga aspekter av litteraturförmedling tycks ta fart ute på biblioteken, som exempelvis metoder som ”Shared Reading”, där också samtalet mellan deltagarna står i centrum. Att tillgängliggöra läsning för fler handlar också om att få syn på hur litteraturen, textsamtalet och mötesplatser är av betydelse för alla läsare, även de som av olika skäl är hänvisade till ljudboken eller talboken. I vissa studier inom det framväxande fält som kallas för ljudboksforskning, har det också konstaterats hur inläsarens röst också kan tolkas i termer av sällskap eller närvaro, något som ju också kan fördjupa diskussionen om metodutveckling i det läsfrämjande arbetet på folkbiblioteken.
Foto: t.v. Julia Pennlert, t.h. Sirpa Bark. Fotograf: Linnéa Jönsson.
