Kristianstads stadsbibliotek, som är institutionell medlem i Svensk biblioteksförening, har en spelcirkel – en bokcirkel fast med datorspel. Vi har pratat med Johan Martinsson, tillsammans med två andra kollegor, som driver spelcirkeln.

– Det är enkelt att förklara vad en spelcirkel är, eftersom det funkar exakt som en bokcirkel! Först väljer vi ett spel, sedan spelar alla deltagare det var för sig under några veckor, och därefter träffas vi för att prata om vad vi har upplevt. Och även själva diskussionerna påminner om de man kan höra i en bokcirkel – vi pratar om spelens händelser och hur vi tolkar dem, om karaktärerna och om vad som driver dem, om scener och miljöer. Utöver det kommer vi förstås in på saker som man inte skulle kunna prata om i en bokcirkel, eftersom digitala spel är ett berättarmedium som skiljer sig från boken. Vi kan börja prata om hur det kändes att röra sig inne i berättelsen, hur det kändes att vara en katt – vilket man är i spelet Stray – vilka val vi gjorde i berättelsen och hur de valen reflekterar oss själva, säger Martinsson.

Det började med att Martinsson och två av hans kollegor på Kristianstad Stadsbibliotek – Mimmi Ly och Pernilla Ragnarsson – började diskutera hur man kunde utveckla bibliotekets arbete med digitala spel. De hade spel för utlån och anordnade redan olika prova-på-tillfällen för både barn och vuxna men kände också att biblioteken kunde ha en roll att spela när det kom till det fördjupande samtalet om den här berättarformen, vilken för många, inte minst unga, är den viktigaste – den de ägnar mest tid åt.

– Vi valde att rikta in oss på målgruppen ”tonåringar” – ge dem chansen att ta del av några av spelmediets mest intressanta historier, formulera sig kring vad de upplevt och utbyta de här upplevelserna med andra som delar deras intresse. Därför startade vi spelcirkeln, berättar Martinsson.

Den praktiska utmaningen hade att göra med att spelcirkelns deltagare måste spela samma spel, på olika platser, mer eller mindre samtidigt.

– Vi tänkte låta upp till åtta ungdomar vara med vid varje tillfälle, och även om vi hade spel för utlån så kunde vi inte få ihop så många exemplar av en och samma titel, så som man ofta kan göra inför en bokcirkel. Lösningen blev att vi helt enkelt bestämde oss för att köpa spelen digitalt till dem som anmäler sig till spelcirkeln. Vi skapade ett konto på Steam – som är den dominerande distributionsplattformen för digitala spel till datorer – och instruerade de som anmält intresse för spelcirkeln att bli vänner med oss där, vilket gjorde det möjligt för oss att dela ut det valda spelet till deltagarna. Man kan helt enkelt köpa spel ”som gåva” åt sina Steam-vänner, som sedan kan ladda ner det till sina egna datorer, gratis, säger han.

Det låter kanske väldigt dyrt, men behöver inte vara det, menar Martinsson.

– Vi väljer nämligen bland indiespelen, som alltså är spel skapade av oberoende utvecklare, utan storbolagens jättebudgetar. Dessa skapas i regel utifrån en enskild vision och är ofta mer experimentella, personliga och helt enkelt mer intressanta än spelmediets blockbusters. De säljs dessutom billigare! Den enorma konkurrensen på spelmarknaden – på Steam dyker det upp runt 11 000 nya titlar per år – har dessutom fått som konsekvens att olika rabatterade erbjudanden avlöser varandra. När indiespelens mästerverk har några år på nacken kan man ofta köpa dem för hälften av det ursprungliga priset, eller ännu mindre, säger Martinsson.

Det är det här sambandet – att de mest diskussionsvänliga spelen också ofta är de som går att köpa även när man har en lite blygsam budget – som är grunden till varför det har fungerat så bra för dem att anordna en spelcirkel. Och reaktionerna har varit positiva.

– Det har varit stor entusiasm, både bland kollegor och deltagare! Det jag blev gladast över var när en deltagare uttryckte någonting i stil med att den här sortens samtal var någonting helt annat än den speldiskussion som han kunde ha med kompisar eller online – att han gillade att vi tillsammans i spelcirkeln gick djupare. Det finns ju någonting underbart i det, tycker jag, att verkligen tänka på djupet kring någonting man har upplevt, ett spel till exempel, och sedan få respons från andra som också har tänkt kring samma upplevelse. Det känns otroligt kul att ha kunnat skapa ett utrymme för den sortens diskussioner!

Vad har ni lärt er?
– Jag skulle nog säga att vi har lärt oss att det lönar sig att ha tillit – att lita på att spelmediet kan rymma fantastiska, mångbottnade historier och att lita på ungdomars förmåga att formulera sig kring sina upplevelser av de här historierna.

Vad har ni för tips till de bibliotek som är nyfikna och vill starta en egen spelcirkel?
– Om man vill följa vårt exempel – och dela ut indiespel till deltagare som sedan spelar dem på sina egna datorer – så kan det vara bra att bilda sig en uppfattning om vad det finns för spel som kan passa till det här upplägget. Lyckligtvis behöver detta inte vara så svårt. Man kan få en rätt bra överblick bara genom att googla ”best indie games” och läsa igenom de topplistor som dyker upp då. När det kommer till marknadsföring vill jag gärna slå ett slag för den gamla goda affischen! Det var när vi satte upp en sådan på en gymnasieskola med spelutvecklingsinriktning som anmälningarna verkligen började rassla in.

Martinsson har tidigare varit speljournalist för Aftonbladet och olika specialtidskrifter om tv- och datorspel. Under de senaste åren har han studerat till bibliotekarie och samtidigt arbetat som biblioteksassistent på Kristianstad Stadsbibliotek. Martinsson har precis fått ett bibliotekariejobb i Östra Göinge kommun, men kommer att fortsätta spela en roll i Kristianstads spelcirkel under hösten, för att hjälpa sina kollegor att ta över och fortsätta driva den.

Foto: privat.