Hur har politiken om läsning förändrats sedan andra världskrigets slut? Det undersöker tre forskare i projektet ”Att skapa den läsande medborgaren. Offentlig debatt och politik 1945–2017”, som avslutades nu vid årsskiftet. Forskningen planeras även att resultera i en bok som ska släppas våren 2024.
Vi har pratat om projektet med Åse Hedemark, projektledare och lektor vid institutionen för biblioteks och informationsvetenskap, Uppsala universitet, samt Linnéa Lindsköld, lektor, institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås.
Vilket är syftet med projektet?
– Syftet med projektet är att undersöka rötterna till vår samtida förståelse av läsning och hur läsning har styrts politiskt under efterkrigstiden. Med utgångspunkt i statliga utredningar och offentlig debatt har vi undersökt följande frågor:
- Vilka samhällsproblem förutsätts läsningen lösa?
- Hur framställs den önskvärda och icke-önskvärda läsaren?
- Vilka sorters litteratur och vilka olika sätt att läsa har varit viktiga att främja politiskt?
- Vilken kunskap (vetenskaplig och professionell) används för att stärka argument i debatten?
Varför är det viktigt att studera den läsande medborgaren i relation till ett politiskt perspektiv?
– Det har alltid funnits ett politiskt intresse av att styra vad och hur folk läser. Dagens politiska diskussion om läsande medborgare fokuserar på nuet och framtiden. Ofta utgår den politiska diskussionen från de senaste larmrapporterna om minskande läsning och försämrad läsförmåga hos barn och unga i en samtid som präglas av de nya villkor som skapas av digitala tekniker. I debatten skriks det efter snabba svar, samtidigt är det möjligt att i dagens politiska samtal identifiera historiskt och vetenskapligt formade förväntningar och värderingar om läsning. Dessa förväntningar och värderingar diskuteras sällan i sig, utan fungerar främst som etablerade sanningar. Dessa sanningar menar vi är viktiga att studera eftersom det möjliggör en mer nyanserad förståelse för vad läsning är, vad det kan åstadkomma och hur läsning kan styras.
Vad har förvånat er mest under arbetet med projektet?
– Med tanke på hur centrala barn och unga är i debatter och politiska diskussioner om läsning idag är det förvånande att se att det faktiskt inte alltid varit på det sättet. Fokus på barn och unga uppstår till stora delar först på 1980-talet i samband med att läsfrämjande blir ett uttalat politiskt mål.
Kan ni berätta om några övergripande tendenser ni har kunnat urskönja genom er forskning?
– Läspolitiken har genomgått flera stora skiften från 1945 och framåt. Åren efter krigen stod bokdistribution i fokus. Då fanns en idé om att när den kvalitativa litteraturen nådde alla medborgare kommer den läsas och följaktligen kommer hela befolkningen att bli ”goda” läsare. Under 1970-talet visade läsundersökningar att trots god tillgång på kvalitativ litteratur läste medborgare fortfarande en hel del så kallad undermålig skräplitteratur.
Under 19080-talet lyftes aktivt läsfrämjande riktat mot barn fram som den viktigaste åtgärden, berättar Hedemark och Lindsköld. Man menade då att om barn blev goda läsare som barn förblev de det som vuxna, vilket skulle komma att innebära att alla så småningom skulle bli ”goda” läsare. Under 1990-talet och framåt betraktas i stället inom läspolitiken användningen av informations- och kommunikationsteknik som den främsta anledningen till att barn läser mindre skönlitteratur.
– Från 2000-talet och framåt märks att man lägger allt större ansvar på föräldrar då de förväntas läsa för sina barn samt vara läsande förebilder. Man talar också om att det är viktigt att människor medvetandegörs och blir informerade om läsningens betydelse i hemmet för om fler människor förstår vikten av att läsa, så kommer de också att läsa mer. Under 2010-talet nyanseras synen på digital läsning och man betonar i stället att den digitala tekniken kan ge möjligheter till ökad läsning.
I projektet har ni blickat bakåt om hur politiken i relation till den läsande medborgaren har sett ut. Utifrån det historiska perspektivet, kan ni sia något om hur framtiden ser ut för politiken i relation till svenskarnas läsvanor?
– När föräldrar lyfts fram som ansvariga för barnens väg in i läsningen så görs de även ansvariga för problemet att deras barn inte läser, eller åtminstone inte läser rätt sorts berättelser eller texter. Det finns därmed en tendens att göra frågan om att inte läsa själv eller för sina barn till ett individuellt livsstilsval. Genom att lägga ansvaret på enskilda föräldrar missar man, eller åtminstone undgår diskussionen om, de utmaningar socialt och ekonomiskt utsatta familjer har för att få till lästid. Vår spaning är att denna utveckling cementeras ytterligare och att allt större ansvar även fortsättningsvis kommer att läggas på den enskilda individen eller föräldern för att vara en läsande medborgare och också se till att ens barn blir det.
Läs mer om projektet här, länk öppnas i nytt fönster!
Foto: t.v. foto på Linnéa Lindsköld av Suss Wilén, t.h. foto på Åse Hedemark av Bertil Wergelius.