Elsa Beskow-plaketten 2021 för bäst illustrerade svenska barnbok går till Johan Egerkrans för hans samlade produktion.
Johan Egerkrans, född 22 mars 1978 på Lidingö församling, är en svensk illustratör och författare. Johan illustrerar både sina egna och andras böcker. Med en bakgrund inom dataspels- och rollspelsvärlden har han en stor fascination för myter, vidunder och det övernaturliga, men även för dinosaurier och andra urtidsdjur. Han debuterade som barnboksillustratör 2005 med boken Taggtråds-Tim och har sedan dess illustrerat över hundra böcker. 2013 gavs Nordiska väsen ut, som blev Johans stora genombrott och debut som författare. Praktverket följdes sedan upp av Nordiska gudar (2016) samt De odöda (2018) och idag är Johan en av Sveriges ledande illustratörer.
Juryns motivering:
Motivering: Johan Egerkrans belönas med Elsa Beskowplaketten för sitt omfattande och gedigna illustratörskap. Han har en särskild blick och penna för det trolska, magiska och skrämmande i vår folktro. Hans bildskapande står stadigt i den naturälskande nordiska sagotraditionen. Egerkrans är också nyskapande och tongivande inom den moderna fantasyns bildvärld, samt verksam inom spelvärlden. Hans egenhändigt skapade verk om nordiska gudar och väsen ger kunskaper om traditioner och väcker lusten att upptäcka och lära. Konstnärskapet är lika lyhört i de egna böckerna som när han illustrerar andra författares verk. Nu senast med Astrid Lindgrens Mio, min Mio, där han gör egensinniga nytolkningar av Lindgrens klassiker. En John Bauer i 2000-talet!
Hur känns det att vara årets vinnare av Elsa Beskow-plaketten?
– Det känns jättebra och jag blev inte bara superglad när beskedet kom, utan genuint rörd. Det känns också extra fint och värdigt att det är för hela produktionen. Sedan är det något speciellt med Elsa Beskow-plaketten eftersom det är bibliotekariernas val. Mycket av det jag gör är ju för att nå ungar som är som jag själv var som barn. Lite kufiga, lillgamla professortyper som gillar myter och djur. Och biblioteken är en så oerhört viktig plats för de barnen.
Juryn skriver i sin motivering ” Han har en särskild blick och penna för det trolska, magiska och skrämmande i vår folktro”. Hur uppstod ditt intresse för vår folktro?
– Det har alltid funnits där. Jag har alltid haft ett brinnande intresse för mytologi och upplever nog att myter och folktro var rätt närvarande när jag växte upp på 80-talet. Då pratade Ebbe Schön om troll och mylingar på teve, det fanns julkalendrar och bokserier om gamla sägner och grekiska hjältar, så man mötte dem ständigt. Sedan under 90-talet blev det lite ocoolt ett tag, då var det zombies och vampyrer med fräna läderrockar som dominerade. Men de senaste tio känns det som om folktron och myterna har kommit tillbaka. Inte bara här i Sverige men även i resten av världen – man gräver där man står mer istället för att snegla mot Hollywood och generiska monsterstereotyper hela tiden.
Du använder inte ditt konstnärskap enbart till dina egna böcker utan även andra författares verk. Vilket uppdrag har varit roligast samt svårast?
– Det roligaste, men samtidigt jobbigaste, är mina egna böcker – för då får jag bestämma allt själv och följaktligen bära hundhuvudet om boken skulle bli dålig. Så det är alltid en tung process trots, eller kanske just på grund av, den totala friheten. Det mest njutbara projektet var nog “Första monsterboken”, som är en liten pekbok jag gjorde efter att Nordiska väsen kom ut. Det var så opretentiöst och avslappnande att bara få rita lite knasiga monster och plita ner några fåniga rim till, jag hade jättekul. Sedan var dinosaurieböckerna roliga att göra – jag gillar att rita djur.
Hur var det att illustrera Astrid Lindgrens Mio, min Mio?
– Mio var förvånansvärt skoj att göra och kändes inte så tung som man skulle kunna tro, även om jag naturligtvis kände ett enormt ansvar. Men jag hade berättelsen väldigt tydligt i huvudet eftersom jag fick den läst högt för mig när jag gick i lågstadiet. Där och då skapade jag mina egna tydliga bilder i huvudet och de fanns kvar när jag sedan började jobba med boken, även om det hade gått 35 år. Jag kunde återkalla de minnesbilderna och använda dem. Av Astrids alla böcker är det nog Mio som passar bäst med min stil rent tematiskt – en mörk fantasyberättelse synkar ju mer med det jag gillar att rita än vad “Madicken” eller “Vi på Saltkråkan” skulle göra. Jag trivs i den världen. Sedan hör det ju till saken att något år innan “Mio, min Mio” fick jag uppdraget att göra omslag till Tolkiens böcker. Det jobbet var så oerhört tungt, så när turen kom till att tolka nästa barndomsikon (alltså Astrid) var det som att det var avdramatiserat. Skaparångesten var borta.
Vad kan vi vänta oss härnäst?
– I skrivande stund stressar jag över nästa stora bok: “Drakar”. Den påminner lite om “De odöda” men istället för gengångare, är det drakar från öst och väst som är i fokus. Den blir del fyra i “prakverksserien” tillsammans med “Nordiska väsen”, “Nordiska gudar” och tidigare nämnda “De odöda”. Sen ska jag förhoppningsvis kunna ta lite ledigt, det har blivit en hel del stora projekt de senaste åren…
Foto: Ida Sundquist.
