Gamla, dyra och krångliga it-system i offentlig sektor hjälper inte till utan skapar i stället frustration för tiotusentals medarbetare och miljoner medborgare. Det är därför dags för en Sverigeförhandling om digitaliseringen av välfärden, skrev tre representanter för (L) på DN debatt nyligen.
Ja, det stämmer att föråldrade it-system kostar för mycket i förhållande till vad det smakar och därtill begränsar möjligheten till innovation. Detta faktum kan alltför många inom stat, regioner och kommuner skriva under på.
Men som så ofta när stora, offentliga it-satsningar diskuteras, saknar jag en diskussion om att tjänsterna ska kunna användas i slutändan. Nya it-lösningar förutsätts vara så bra att de är enkla att använda. Tyvärr är det inte så i verkligheten. Idag är det i stor utsträckning till folkbiblioteken som människor vänder sig till för att få hjälp med att förstå hur digitala tjänster fungerar. Andra aktörer som står för digital support är bland andra Digidel-nätverket där exempelvis SeniorNet ingår. Folkbiblioteken får inga extra medel till kompetensutveckling för digital support, fastän det är en utpekad uppgift i bibliotekslagen. Andra aktörer är ideella och stöttar således sina medmänniskor med digital hjälp helt gratis. Är det meningen att människors digitala kompetens ska vara beroende av att ”någon annan” ska vägleda dem?
Digital tjänsteutveckling inom offentliga sektor sker med hjälp av skattemedel. Vore det därmed inte rimligt att budgetera för utbildning i respektive myndighets digitala tjänster inom ramen för utvecklingskostnaderna? Vad som är orimligt är att skattemedel går till utveckling av tjänster men sedan lämnas användaren vind för våg att själv lära sig tjänsten. Varför erbjuder inte Skatteverket vägledning i sina egna tjänster? Eller Försäkringskassan?
Utbildning eller vägledning i användandet av offentliga digitala tjänster bör ligga som en egen post i alla utvecklingsprojekt. Sedan kan det vara upp till myndigheten om man själv vill stå för denna utbildning, eller om man väljer att lägga ut uppgiften till annan part, exempelvis biblioteken. Poängen är att den offentliga verksamheten måste ta ansvar för att invånarna faktiskt kan använda deras tjänster, digitala eller analoga, och att det kostar. Det är inte rimligt att detta lämpas över på biblioteken, utan att detta synliggörs, erkänns och värderas på ett helt annat sätt än idag.
Karin Martinsson, utredare
