Vid årets prisutdelning av Sveriges biblioteks utmärkelser framförde Aniarapristagaren Lina Wolff sitt tacktal i en förinspelad video. Här publicerar vi talet i sin helhet.

Som barn drömde jag om att bli författare, men jag tror inte att det föresvävade någon att jag skulle kunna bli det, eftersom jag läste så dåligt. Rättare sagt läste jag inte alls och jag kände mig inte heller så bekymrad över den saken eftersom jag hade så många bra sagoberättare i min omgivning. Men när jag var åtta år gammal tyckte min farmor, som var bibliotekarie, att det var dags jag lärde mig läsa ordentligt. Hon gav mig då en sagobok som nog egentligen inte var avsedd för barn. Sidorna täcktes av en tät, snirklig textmassa som såg ut att vara skriven på sextonhundratalet och berättelserna befolkades av mörka och komplexa karaktärer. Som exempel kan jag nämna Riddar Blåskägg som bäst kan beskrivas som en seriemördare som förvarade döda kroppar i ett kabinett där golvet var av stelnat blod. När farmor gav mig boken sade hon att den var vår hemlighet, och att man helst inte skulle berätta hemligheter för föräldrar eftersom föräldrar har en fallenhet att missförstå praktiskt taget allt. Jag tog boken, gick in på mitt rum och stängde dörren. Inte långt därefter läste jag obehindrat.

Under en lång tid föreställde jag mig sedan att författandet som yrke var något väldigt fint. En författare, tänkte jag, sitter i ett hus vid havet, med öppet fönster genom vilket en ljummen vind kommer in. En författare, tänkte jag, lyfter då och då blicken och ser ut över vattnet, allt medan långa, fantastiska historier rinner fram likt bäckar ur bergen om våren. Jag föreställde mig kort sagt att författandet innebar en himmelsk tillvaro av kreativ extas. Och trots att jag med tiden faktiskt blev författare och skrev flera böcker, så har jag aldrig slutat tro att det där tillståndet en dag kommer att infinna sig. Jag ska bara skriva rätt bok. En bok som låter sig skrivas som en bok bör låta sig skrivas. Den ideala boken, den som föds fram utan varken smärta eller vånda. Men så en dag drabbades jag av insikten att jag blandat ihop känslan av att skriva med känslan av att läsa. Det är mina starka läsupplevelser som fått mig att tro att författandet skulle kunna vara samma sak, fast ännu starkare.

Jag är inte den första som liknar skrivandet med att vara gruvarbetare. Man vaknar på morgonen, sätter sig framför datorn, och hissas ner i gruvan. Arbetet i gruvan har mycket lite att göra med att sitta framför ett öppet fönster i kreativ extas. Det är ensamt och det finns ingen manual för hur man ska gå tillväga. När man skriver gräver man gångar som man inte vet var de leder, och man lever alltid med tvivlet huruvida man gräver den rätta gången, eller om det finns en annan, mycket bättre gång som man skulle kunna gräva på ett helt annat sätt. Att skriva är att välja hundratals gånger varje dag, och veta att varje val får konsekvenser. Man måste ha nerver av stål och har man det inte från början så får man det med tiden, vare sig man vill eller inte. Quentin Tarantino säger att framgång kommer efter sju år av ingenting. Jag skulle vilja tillägga: framgång kommer efter sju år av ingenting i gruvan, år under vilka man tvingas tro på sig själv i stunder av stor hopplöshet och förtvivlan. Den legendariske mexikanske författaren Juan Rulfo lär ha varit på gränsen till ett nervsammanbrott just innan boken var klar. En författarvän fann honom med alla manuskriptets sidor utspridda över golvet och Rulfo mitt i alltsammans med ett desperat uttryck i ögonen och hest viskande: ”Jag får inte ihop det.”  I själva verket stod han på gränsen av fullbordandet av Pedro Páramo, den roman som enligt Gabriel García Márquez ligger till grund för hela den magiska realismen. Så nej, skrivande är inte alltid roligt. Likväl finns det bara en olycka som är större än att vistas i gruvan, och det är att inte vistas i gruvan. Den största olyckan för mig som författare skulle vara att förmågan en morgon skulle vara borta, att gruvans mynning inte skulle gå att finna, och att man skulle vara på livstid förvisad till jordens yta.

Ibland när jag ser ut över en folkmassa och bland nutidens alla mobilnackar ser någon som faktiskt läser en bok tycker jag alltid att det ser ut som att den personen har det lite bättre än alla andra, som att det står ett slags skimmer runt omkring som gör den personen lite mer vacker, lite mer intressant.

Jag är inte den enda författare som upplever den stora skillnaden mellan läsande och skrivande. Den argentinske författaren Jorge Luis Borges menade att paradiset var ett bibliotek, och han sade sig vara mycket mer stolt över sådant han läst än sådant han skrivit. Han tyckte också att författaren inom honom parasiterade på människan inom honom, stal av dennes liv för att omsätta det i fiktion. Den chilenske författaren Roberto Bolaño upplevde att det fanns något konstalt över skrivandet som akt, medan läsandet däremot föreföll honom helt naturligt. Någon lär ha sagt att ingen bok skrivs utan en annan. Personligen tror jag att det finns en dialog i fiktionens universum, och att varje bok pratar med minst en annan bok. I mitt författarskap har jag försökt ta spjärn mot andra författares böcker. Jag har velat inkludera dem i det som jag själv skriver, skapa ett slags nav kring vilket min egen fiktion kan rotera och ta ställning. När jag läste den nordamerikanske kultförfattaren Bret Easton Ellis roman American Psycho, där sexuellt våld utövas mekaniskt mot unga kvinnor, kom jag på fröet till min roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna, där huvudpersonen säger så här: ”Vissa författare skriver som lojt masturberande apor i överhettade burar. De skriver som om de tappat smaken för riktiga smaker i grytan och måste ösa på med salt och grisfett för att det ska bli något. Våldtagna och mördade kvinnor hit och dit, bara på så sätt kan läsarens intresse hållas vid liv.”

Impulsen att skriva De polyglotta älskarna kom också den ur läsningen av en annan författare, närmare bestämt den franske författaren Michel Houellebecq. I mitt första utkast av romanen gestaltade jag en kvinna som efter att ha läst en av Houellebecqs böcker bestämmer sig för att begå självmord. När jag skrivit klart det första utkastet kände jag att något inte stämde. Historien jag hade skrivit var bara en upptakt, en del av en mycket större historia. Kvinnan som utsatts för Houellebecqs oömma tankevärld skulle inte dö, eller jo – hon skulle dö – men inte utan att först uttala en förbannelse, en förbannelse som skulle få ett manuskript vid namn De polyglotta älskarna att brinna upp.

När jag nu tar emot Biblioteksföreningens Aniarapris känner jag mig så oerhört stolt, för det är i så hög grad ett läsningens pris. Men jag känner också tacksamhet mot min farmor för att hon höll ut när det gällde min läsning. Hon såg något som hon ville att också jag skulle se, och hon gav inte upp. Jag undrar om hon hade gjort samma sak om det var idag hennes barnbarn inte visade intresse för böcker. Hade hon orkat ta upp kampen mot paddor, mobiler och teveserier?

Men varje tid väljer också sättet på vilket den för fram sina narrativ. Den första berättartraditionen var den muntliga, och idag växer den audiovisuella framställningen på bekostnad av läsningen. Jag vet många föräldrar som vigt sina liv åt att arbeta med böcker, men som inte insisterar på att deras barn ska läsa. Vad är det då man får sig till livs av läsningen som man inte kan få av filmerna och serierna? Personligen tror jag att läsandet av böcker i sig bär motgiftet till många av vår tids sjukdomar. Läsandet av en bok innefattar till exempel ingen skärm, och därmed finns det inget annat som pockar på uppmärksamheten och trasar sönder koncentrationen. Man tillåts att i egen takt reflektera över det man tar in. Läsandet blir nästan som ett slags meditation. Ibland när jag ser ut över en folkmassa och bland nutidens alla mobilnackar ser någon som faktiskt läser en bok tycker jag alltid att det ser ut som att den personen har det lite bättre än alla andra, som att det står ett slags skimmer runt omkring som gör den personen lite mer vacker, lite mer intressant.

Avslutningsvis vill jag citera den nordamerikanske författaren William Faulkner som också han verkar tänka att om det inte blir det någon bok, så har man i alla fall alltid kvar läsupplevelsen som gav upphov till romanidén.  ”Read, read, read. Read everything – trash, classics, good and bad, and see how they do it. Just like a carpenter who works as an apprentice and studies the master. Read! You will absorb it. Then write. If it’s good, you will find out. If it’s not, throw it out of the window”.

Lina Wolff

Foto: Gustav Bergman