Jomana och Veronika träffades på en skrivverkstad på Jakobsberg bibliotek i Järfälla när de var 15 år gamla. Fyra år senare ger de nu ut romanen ”Arvtagaren”, som även har dramatiserats.
– Skrivande kan både bygga broar och ge andrum, säger Lovisa Blomberg, läsinspiratör i Järfälla kommun.
15-åringarna Jomana Naama och Veronika Lindblad kände inte varandra sedan tidigare när de tillsammans, sommaren 2018, startade en skrivargrupp på Novellfabriken, Jakobsberg bibliotek i Järfälla. Därefter började de att ses en gång i veckan och skriva ihop, med handledning av läsinspiratören Lovisa Blomberg.
Efter många fredagseftermiddagar fyllda med skrivövningar föddes i början av 2019 en idé: de skulle skriva en roman tillsammans. För att få in ytterligare perspektiv inleddes därefter ett samarbete med Kulturskolans dramaklasser, där den första halvan av boken användes som underlag för att skriva teatermanus till en pjäs som hade premiär i december 2019.
Men resan var inte över än. Romanskrivandet fortsatte med träffar varje vecka, under pandemin även med digitala träffar, och under våren 2020 blev Jomana och Veronika tilldelade Novastipendiet som är anledningen till att deras bok så småningom kunde gå till tryck. 2021 kom det även ett önskemål från dramagruppen på Kulturskolan att gestalta den andra halvan av romanen, vilket Jomana och Veronika gärna deltog i även om de samtidigt också var i sluttampen av romanskrivandet. Slutligen, den tredje juni i år, släpptes äntligen deras dystopiska spänningsroman ”Arvtagaren”, givetvis med releasefest på Jakobsbergs bibliotek.
Vad tar ni med er, från bibliotekets håll, av den här erfarenheten?
– Framför allt att det är mycket som går att göra om man bara har rätt förutsättningar och har utrymmet att hitta nya vägar när det behövs. I början av arbetet försökte vi hitta flera deltagare till Jomana och Veronikas skrivargrupp, men hittade ingen som blev bestående. Jag hade då samtal med min chef om vikten att ändå kunna få satsa på två unga skrivintresserade – även om de ”bara” var två stycken och jag stötte aldrig på problem kring att få satsa arbetstid på dem. Om vi inte gör det – vem ska då göra det, säger Lovisa Blomberg.
Lovisa Blomberg berättar att hon också tar med sig att samarbeten inom kommunen är lättare än vad man kanske tror, särskilt inom samma förvaltning och målgrupp.
– Jag tar också med mig min nu än mer bekräftade övertygelse: att skrivande kan både bygga broar och ge andrum, att unga idag har så mycket att ge, säga och lära oss alla. Vårt uppdrag är att ordna verktygen och möjligheterna för de att kunna få ta ett kliv fram, säger Lovisa Blomberg.
Hur känns det att se boken gå från ett möte på er workshop till en färdig roman och teaterföreställning?
– För mig som handledare av arbetet under de här tre åren så känns det otroligt stort. Jag är så tacksam att Jomana och Veronika hoppade på idén om att skriva tillsammans och att de verkligen orkade ta sig ända fram till mål. Det har varit en ynnest att få se de gå från skrivintresserade 15-åringar till vuxna 19-åringar med självsäkra pennor och en gränslös kreativitet. De har lärt mig otroligt mycket under årens lopp och jag är så stolt över att få ha varit med de hela resan, berättar Lovisa Blomberg.
När det gäller pjäsen så har samarbetet med Kulturskolan varit ovärderligt, berättar Blomberg.
– Det som jag tycker är mest unikt och framträdande är att det verkligen har varit ett arbete av unga, med unga, för unga. Självklart har det haft betydelse att jag har handlett, och det hade aldrig blivit någon pjäs utan Kulturskolans dramapedagog Ginn-René Karlqvist, men det är de unga författarnas story, kreativitet och skrivarlust som har varit grunden, tillsammans med de unga skådespelarnas rolltolkningar och framställning. Att få se alla de utvecklas både som grupp och individer i sina respektive konstformer under tre års tid har varit fantastiskt, menar Lovisa Blomberg.
En av de två författarna, Veronika Lindblad, 18 år, berättar om resan från skrivargrupp till roman.
– Jag tror att vi båda hade drömt om att skriva en roman väldigt länge, men inte vetat hur vi skulle göra. Lovisa och biblioteket hjälpte oss varje steg på vägen, säger Veronika Lindblad.
Hur har skrivprocessen varit?
– Skrivprocessen har varit både lång och kämpig ibland, men absolut värt det i slutändan. Vi har jobbat med boken i tre år nu och behövt skriva om en massa text under tiden allteftersom vi skrivit mer och mer, berättar Veronika Lindblad.
Vad har biblioteket haft för betydelse för er i arbetet med romanen?
– För det första så skulle vi inte ha träffats eller bildat en skrivgrupp om det inte vore för biblioteket. För det andra skulle vi inte heller ha haft någonstans att ses och skriva tillsammans. Dessutom har vi fått massa stöd och hjälp från Lovisa Blomberg som hjälpt oss från början till slut, säger Lindblad.
Hur känns det nu när boken är tryckt och färdig?
– Det känns helt fantastiskt. Vi är så glada att vi äntligen kan hålla i vår alldeles egna bok. Även om vi drömt om det hade vi nog aldrig kunnat föreställa oss att vi skulle vara här för bara några år sedan, säger Veronika Lindblad.
Foto: Emelie Lundqvist. I bild: Jomana Naama, Lovisa Blomberg och Veronika Lindblad från bokens releasefest på Jakobsbergs bibliotek.
