Svensk biblioteksförenings medlem Amanda Ahlerup, som nyligen tog sin examen inom arkivvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap respektive museologi, ABM-masterprogrammet vid Lunds universitet, har skrivit sin masteruppsats om hbtqia+-inkluderande arbete på folkbibliotek. Vi har ställt ett par frågor till henne.
Ahlerup har varit medlem i föreningen sedan oktober 2021 och är med i Expertnätverken för bibliotekens arbete med hbtq+, mångspråk och nyanlända samt studerande och nya bibliotekarier.
– Tanken om att välja hbtqia+-inkluderande arbete på folkbibliotek som tema för masteruppsatsen har funnits med mig under hela masterutbildningen eftersom jag är politiskt intresserad, läser mycket hbtqia+-relaterad litteratur och har fått upp ögonen för hbtqia+-inkluderande arbete i mitt vikariejobb på Folkbiblioteken i Lund. Men det var ändå inget självklart val. Då jag själv tillhör gruppen hbtqia+ kändes det lite navelskådande att skriva uppsats på det temat, som att jag liksom har egenintresse i det och därav är partisk. Men jag ville trots allt skriva om något som ligger mig nära, som jag brinner för och där jag förhoppningsvis kan bidra till forskningen och till det faktiska arbetet på biblioteken. Vi är många som känner en växande oro kring hbtqia+-personers, och i synnerhet transpersoners rättigheter och livsutrymme i Sverige och världen, och jag ville göra någonting konkret och konstruktivt av den oron. Jag kom fram till att en som uppsatsförfattare inte måste vara opartisk så länge ens ståndpunkt tydligt skrivs fram, och att partiskheten, om den är tydlig och om metoden är transparent, inte gör resultatet mindre giltigt. Att skriva om hbtqia+-inkluderande arbete på folkbibliotek kändes helt enkelt roligt, viktigt och intressant, säger Ahlerup.
Syftet med uppsatsen var dels att visa på vikten av hbtqia+-inkluderande arbete på bibliotek; att det gynnar oss alla då det handlar om rätten att få vara den en är och leva det liv en vill. Dels att visa upp det fantastiska arbete som görs på folkbibliotek landet över och dels att bidra med kunskap om hur detta arbete kan utvecklas. Syftet var också att undersöka vilken roll hbtqi-certifiering och hbtq-diplomering spelar för det hbtqia+-inkluderande arbetet.
– Att studera förutsättningarna för hbtqia+-inkluderande arbete är viktigt för att varsebli vad som krävs för att kunna arbeta hbtqia+-inkluderande och vad som eventuellt står i vägen för det arbetet. Exempelvis kostar en hbtqi-certifiering via RFSL en hel del och även om viljan finns är det inte möjligt för alla bibliotek att genomgå certifiering. I vissa kommuner finns det dessutom ett politiskt motstånd mot hbtqia+-arbete. Därför är det viktigt att undersöka hur även dessa bibliotek kan arbeta hbtqia+-inkluderande, säger Ahlerup.
Metod och resultat
Ahlerup skickade ut en webbenkät till huvudbiblioteken i Sveriges 290 kommuner, med frågor om hur de arbetar med hbtqia+-inkludering. Frågorna handlade om det hbtqia+-arbete som görs vad gäller alla delar av verksamheten – från bestånd och programverksamhet till utbildning och arbetsgrupper. Dessa frågor bygger på Svensk biblioteksförenings taxonomi för hbtqia+-arbete på folkbibliotek (ur Guide för bibliotekens arbete med hbtq+) och utgjorde underlag för att bedöma förekomst och omfattning av hbtqia+-arbete på de svarande biblioteken. Enkäten innefattade även frågor om huruvida biblioteken är hbtqi-certifierade eller hbtq-diplomerade och om kommunstorlek, kommunpolitiskt stöd för hbtqia+-arbete och konflikter kopplat till hbtqia+-arbete.
– Jag fick svar från 203 huvudbibliotek, en svarsfrekvens som vida översteg mina förväntningar, vilket var jätteroligt! Det visar ju på att det finns ett stort engagemang för hbtqia+-frågor på folkbiblioteken, säger hon.
Resultatet av Ahlerups uppsats visar att hbtqia+-inkluderande arbete tycks förkomma i större utsträckning på hbtqi-certifierade och hbtq-diplomerade bibliotek än på ej certifierade eller diplomerade bibliotek. Hbtqia+-perspektivet är i större utsträckning inarbetat i bibliotekens olika verksamheter. De har i större utsträckning planer och arbetsgrupper för hbtqia+-arbete och utbildning av personal i hbtqia+-frågor. De använder i större utsträckning hbtqia+-inkluderande termer i sina biblioteksplaner. Ej hbtqi-certifierade eller hbtq-diplomerade bibliotek tycks ändå arbeta med hbtqia+-inkludering i relativt stor utsträckning.
– Exempelvis har en rätt stor andel av dessa bibliotek utbildning i hbtqia+-frågor för sina anställda. Men hbtqia+-arbetet tycks där vara starkt personberoende och bygga på att personalen driver frågorna, vilka får bära ett stort ansvar. Ofta är det personal som själva är hbtqia+-personer. Endast 7,5 % av de ej certifierade eller diplomerade biblioteken anser att de inte arbetar hbtqia+- inkluderande, säger Ahlerup.
Hon såg att även kommunstorlek, ekonomi och politiskt stöd tycks påverka förutsättningarna för hbtqia+-inkluderande arbete. Mindre och mellanstora kommuner med begränsade resurser genomgår i mindre utsträckning hbtqi-certifiering och arbetar i förlängningen således mindre med hbtqia+-inkludering, trots att dessa kommuner kanske har störst behov av trygga rum för hbtqia+-personer. För mindre kommuner kan hbtq-diplomering via regionen vara ett bra alternativ för att kvalitetssäkra det hbtqia+-inkluderande arbetet. I kommuner där det finns ett politiskt motstånd mot hbtqia+-inkluderande arbete tycks bibliotek i lägre utsträckning vara hbtqi-certifierade. I dessa kommuner tycks det i stället vara en strategi att arbeta i mindre skala och lite inkognito, för att undvika att väcka reaktioner hos motstridiga politiker.
– Hbtqia+-inkluderande arbete tycks av de flesta bibliotekarier betraktas som ett neutralt förhållningssätt, då det understöds av bibliotekslagen. Det är ett synsätt som inte delas av Sverigedemokraterna och flera respondenter uttrycker oro för att principen om armlängds avstånd inte respekteras av dessa politiker, säger hon.
Ahlerup menar att resultatet visar på vikten av att bibliotekarieprofessionen tillåts styra folkbibliotekens verksamhet, då det är bibliotekarierna som sitter på kunskapen om hur folkbiblioteken kan uppfylla sitt demokratiska uppdrag. Resultatet visar också att hbtqi-certifiering av folkbibliotek tycks har bidragit till att hbtqia+-inkluderande arbete har blivit en del av organisationskulturen och ett sätt för folkbibliotek att skapa legitimitet.
– På det hela taget är jag positivt överraskad av hur många bibliotek som i hög utsträckning arbetar hbtqia+-inkluderande. Samtidigt förvånade det mig att det finns en andel bibliotek som inte anser sig arbeta hbtqia+-inkluderande över huvud taget. Det får mig att undra om det beror på att de anser att sådant arbete inte är viktigt, eller om de tycker att de inte gör tillräckligt och därför anser att de inte arbetar hbtqia+-inkluderande.
En annan sak som förvånade Ahlerup var att hbtqia+-inkludering tycks vara en politisk fråga, att hbtqia+-personers rättigheter och mänskliga rättigheter i stort av vissa politiker betraktas som en vänsterfråga och att hbtqia+-inkluderande arbete på bibliotek anses vittna om en vänstervridning av biblioteken. Hon säger att för henne är dessa rättighetsfrågor något grundläggande, frikopplat från politisk åskådning.
– I stort tycker jag att resultatet bekräftade mina föreställningar. Min tes var att hbtqi-certifiering och hbtq-diplomering leder till ett omfattande hbtqia+-inkluderande arbete, eftersom de är så genomgripande, med planer och arbetsgrupper för hbtqia+-arbete och att all personal får genomgå utbildning som leds av experter på hbtqia+-inkluderande arbete. Jag hade även en föreställning om att hbtqia+-arbetet på ej certifierade eller diplomerade bibliotek är personberoende och bygger på att det finns intresse och engagemang hos personalen. Min tes var även att kommunstorlek, ekonomi och kommunpolitiskt stöd påverkar bibliotekens förutsättningar för hbtqia+-arbete och i vissa fall begränsar möjligheterna till det, särskilt i mindre kommuner med Sverigedemokratiskt styre, säger Ahlerup.
Att skriva en masteruppsats
– Det har faktiskt varit förvånansvärt roligt. Jag har bävat en del inför masteruppsatsen, men när jag väl satte i gång med arbetet var det väldigt roligt och intressant. Det var kul att få ett så stort gensvar att jag kunde studera folkbibliotek i hela Sverige och dra generella slutsatser om det hbtqia+-inkluderande arbetet på landets folkbibliotek. Det var också väldigt intressant att skriva bakgrunden och gå igenom tidigare forskning, då jag fick sätta min uppsats i relation till andra texter och bygga vidare på det gedigna arbete som gjorts, både den kamp som hbtqia+-communityt har fört och fortfarande för och tidigare forskning om hbtqia+ och bibliotek. Jag är en skrivande person (som tycker mig skriva bättre än jag pratar) så själva skrivandet flöt på bra. Problem fick jag dock med de statistiska siffrorna och sammanställningen av alla diagram, som inte är min starka sida. Jag fick dock mycket bra hjälp med detta. Min handledare har också varit en klippa att luta sig mot genom hela processen, liksom mina fina kursare.
Ahlerup vill gärna ge en eloge för det arbete Svensk biblioteksförening och Expertnätverket för bibliotekens arbete med hbtq+ gör för utvecklingen av det hbtqia+-inkluderande arbetet på bibliotek. I respondenternas svar nämndes expertnätverket och den guide föreningen tagit fram ett flertal gånger, som något som varit till stor hjälp, särskilt för de bibliotek som inte är hbtqi-certifierade eller hbtq-diplomerade.
