”Fängslande läsning” är ett projekt med stöd från Kulturrådet, där biblioteket i Umeå försöker stärka samarbetet mellan Kriminalvården och kulturaktörerna på utsidan – framför allt biblioteken.

Vi har pratat med Emil Enbuska, medlem i Svensk biblioteksförening, som jobbar på Mariehemsbiblioteket i Umeå med allt från räkningar och sopsortering till arrangemang och litteraturinköp. Han jobbar 20 procent i projektet ”Fängslande läsning”. Projektet går ut på att få intagna att läsa mer böcker. Enbuska menar att ökad läsning kan få kriminella att begå färre brott.

Hur kan läsning minska brott?
– Den frågan har så klart många svar. Ett handlar om läsförmåga bland blivande föräldrar, vad det säger om utbildningsnivå och social omgivning. Ett annat handlar om barns och ungas läsande, och där ser vi ju äntligen ut att åtminstone lite möta upp problemet med satsning på skolbibliotekarier. Ett tredje är vad läsande kan göra för intagna brottslingar. Här finns nog åtminstone ett par olika dimensioner, och båda är relaterade till en annan fråga: sen då?

Enbuska menar att om man har en bakgrund där man har haft långt till läsningen, har haft lite svårt att ta till sig litteratur, så har man nog också haft svårt i skolan och långt till högre utbildning. Läsinsatser på anstalter kan hjälpa att bryta det.

– Den viktiga siffran här är återfallsstatistiken: hur troligt är det att denna person som vi släpper ut kommer att komma tillbaka om ett, tre, fem år? Den enskilt viktigaste faktorn för att minska återfallen är att personerna ska hitta andra sociala miljöer än bara dem som han hade när han begick sitt brott. Biblioteket är en sådan plats. Det här är ett tänkbart svar på ”sen då”, säger han.

Enbuska berättar att det också handlar om att rucka på intagnas självbild, att få dem att själva inse att det här är en värld de har tillgång till.

– Kanske dras de via biblioteket in i något Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, håller på med, kanske Sverok, kanske en bokcirkel med en handfull tanter? Vi måste bli bättre på att utnyttja våra tanter i brottsbekämpningen! När jag har jobbat med fäder, har de mer än en gång sagt att när de kommer ut, så ska de gå till bibblan med sina barn, säger Enbuska.

Men här finns en annan, oerhört viktig dimension: vi måste hela tiden hålla i sikte att dessa personer vi frihetsberövar en dag kommer att släppas ut och bli våra grannar. Det ligger i vårt egenintresse att se till att de blir så goda grannar som möjligt, menar Enbuska.

– Man kan så klart tänka att ett fängelsestraff ska vara så hårt som möjligt, men jag vill då invända att det rimligtvis måste vara så att meningen med Kriminalvården är att minska antalet brott, och då måste vi minska återfallen, vi måste fostra goda grannar. Gör vi då det bäst genom, som en norsk intagen uttryckte det, att hunsa och förnedra dem så mycket vi kan? Eller gör vi det genom att ge dem meningsfull tid till att utvecklas som människor, på ordentligt avstånd från de miljöer och personer som ledde dem till brott? Svaret på ”sen då” måste alltså också handla om ”under tiden”, och då vill jag poängtera att det inte bara handlar om läsning; det handlar om bibliotek, säger Enbuska.

Under hösten åkte personal från Kriminalvården tillsammans med bibliotekarier, däribland Enbuska, till Norge för att inspireras av arbetet där. I Norge är nämligen risken för återfall i brott efter fängelsestraff mindre än i Sverige, enligt statistiken.

– Jag visste att man i Norge hade en något annan syn på rehabilitering av intagna. Under pandemin fick jag tid till omvärldsbevakning. Jag tog kontakt med kollegor i Norge, och det mest intressanta var hur deras verksamhet såg ut innan pandemi; att det både var så bekant, och så främmande. I Nordnorge hade ett anstaltsbibliotek besök av en man som på eget förlag gett ut sin första diktsamling. Ett annat anstaltsbibliotek hade besök av en glad amatörtrubadur. Så ser det ju ut i vilket litet folkbibliotek som helst också i Sverige! Men så ser det verkligen inte ut på merparten av anstalterna. Dessutom tryckte alla på vilken viktig del biblioteken var i rehabiliteringen. Eftersom det då hade blivit så att det kändes som att det viktigaste var att stadfästa samarbetet mellan Kriminalvården och biblioteket i Umeå, så verkade ju Norge omedelbart intressant, säger Enbuska.

Vad har reaktionerna varit?
– Bland oss som jobbat med det här i ett par år nu, och som var med till Norge: väldigt starka, törs jag säga. Vi måste smälta det länge än. Våra respektive organisationer är också måna om att jobba med det här. Bland allmänheten har intresset helt klart varit starkare än vad jag hade förstått. Det är många fler medier som hört av sig och på olika sätt vill få en inblick i vad vi gör. Kriminaliteten är ju på tapeten, och då tycker folk att det är intressant att få en vinkel som försöker visa på konstruktiva dellösningar, svarar Enbuska.

Hur ser framtiden ut?
– På kort sikt måste vi som var med till Norge fundera ett par vändor, men det står klart att vi måste föra kulturen närmare centrum för Kriminalvården. På längre sikt har vi en större utmaning. Efter att ha pratat med Tina på Bastøy fengsel, Bente på Halden fengsel, och Erlend på Nasjonalbiblioteket, så kan vi i stora drag sammanfatta den norska modellen som så: fängelsebiblioteken är filialer till de kommunala biblioteken, men pengar till medier och personal och mindre arrangemang delas ut som ett statligt bidrag via Nasjonalbiblioteket. Kostnaden för hela riket är 30 miljoner NOK per år, alltså en rätt låg siffra, säger Enbuska.

Det betyder att Nasjonalbiblioteket har påtryckningsmedel gentemot Kriminalomsorgen när det kommer till hur stora biblioteksrummen bör vara, och hur bibliotekariens arbetsflöde bör underlättas. De säger att för en anstalt med ungefär 30 och fler intagna bör det finnas plats för en bibliotekarie på nära nog heltid, med kontor, och biblioteksrum med cirka 3000–4000 medier. Enbuska säger att de alla var noga med att biblioteken är filialer till folkbiblioteken, att bibliotekarien är en person utifrån. Det innebär också att de intagna kan reservera och låna från hela den nationella katalogen.

– För en svensk i skolbiblioteksvärlden hade det här varit en dröm i jämförelse med vad vi har idag, men för en med en fot i Kriminalvårdsvärlden går det knappt att förstå; så fjärran är det från vår verklighet, säger Enbuska.

En annan viktig lärdom de fick med sig är att de i Norge tagit bibliotekslagen på allvar i relation till anstalter. Den norska bibliotekslagen säger att alla ska ha tillgång till bibliotek, och det lägger ett krav på det norska samhället visavi de intagna på  anstalterna. Känns det igen i Sverige? Talar vi om bibliotekslagen i förhållande till Kriminalvården? undrar Enbuska.

– Vi måste alltså ta ett helhetsgrepp om biblioteksväsendet på anstalterna i Sverige. Men vi såg också vikten av att Kriminalvården får resurser. Nu kommer det pengar till Kriminalvården, men de går framför allt till att i hast bygga ut landets anstalter till att inrymma många fler (ofta också med dubbelbeläggning, som har negativ effekt på återfallsstatistiken). Vad som behövs är pengar till att behålla eldsjälarna, pengar till att anställa fler så att ingen behöver bli utbränd. Pengar till att ge landets väktare tid att sitta och prata med, och bygga relationer med de intagna, som kan bli en positiv vändning för dem. Vi kan trycka in fem bibliotek i varje anstalt i landet, men om inte väktarna har arbetstid att möta upp biblioteksverksamheten och intresset från de intagna, då är det inte mycket värt. Till sist kanske man kan konstatera att frågan om kulturens nytta är het nu. Det brukar heta att kulturen måste bära sina egna kostnader, att om konsumenten inte vill betala kulturen så behöver den inte finnas. Men om det nu är så att kultur gör skillnad i exempelvis sådant som återfallsstatistik, har vi inte ett egenintresse av att finansiera den relativt lilla budgetposten som det är, oavsett om de intagna är beredda att betala för det?