Nya medier. Det är stort fokus på dessa verktyg och deras potential. En längre tid har vi intresserat oss för de nya platslösa digitala rum som vi så lätt kan ta oss till. Egentligen är de en sorts förlängning av äldre telekommunikationer som just precis var avsedda för kommunikation på avstånd. Ordet tele betyder också det – avstånd. Som kan överbryggas. Konsekvenserna blev stora när man kunde skicka meddelanden på tråd – telegram – och så småningom även tala i telefon. Det knöt ihop människor över långa avstånd på kort tid. När sedan rundradion kom innebar det ett massmedium som omedelbart kunde nå alla som hade en mottagare. Uppmärksamheten kunde flyttas någon annan stans. Vips kunde man vara på en konsert i Paris, se ett Vasalopp framför sina ögon från soffan i Jönköping, eller från köket i Falun höra barn uppträda på dåvarande Radiotjänsts lokal på Kungsgatan 8 i Stockholm. Rummet kunde upplösas och närvaron flyttas.

Detta såg vi länge som en tillgång. Världen både krympte och växte på samma gång. Den krympte eftersom vi plötsligt kunde gripa om den och begripa mer av den genom de direktlänkar som telekommunikationerna möjliggjort. Och denna kunskap innebar att världen som vi kunde relatera till blev större. Marshall McLuhan ansåg att teknikens förmåga att förlänga våra förmågor också skulle innebära att världen verkligen bands ihop, vilket är ett skäl till att han kallats teknikdeterminist. Den amerikanska medie- och genushistorikern Susan Douglas har talat om denna möjlighet att använda medierna som ett teleskop för att se och förstå saker långt bort. Men hon påpekade samtidigt att åtminstone i USA har utvecklingen de senaste 20 åren gått åt andra hållet: medierna har använts som mikroskop för ökat navelskåderi och avskärmning med en minskad kunskap om omvärlden som följd.

Vare sig det rör dokumentation eller kommunikation är det svårt att samtidigt finnas med de skärmlösa, svårt att känna empati med dem som finns i rummet. Multitasking är en bluff.

Användningen av tekniken är inte given. Sherry Turkle har beskrivit användningen av skärmar som att vi är ensamma tillsammans. På senare tid har vi också fått en ökad förståelse av hur apparnas algoritmer fångar vår uppmärksamhet och mixtrar med våra kemiska belöningssystem. Kunskapen om vad som händer med oss när vi har telefonen i handen växer och vi förstår mer och mer om hur dessa nya, ofta geografiskt obestämda digitala sammanhang fungerar. Men det går att förhålla sig på olika sätt till kommunikation och skärmar.

December betyder musik för mig. Det är den tid på året när jag går på allra flest konserter, flera med mina barn. Men min upplevelse har den senaste tiden påverkats av nya medier. Här är några exempel från förra året:

Musikskolan i Nacka utanför Stockholm har julkonsert och på bänken framför mig är det en familj som ställer sig upp med sina mobiler för att filma sitt barn i bakre änden av kyrkan så att jag inte kan se mitt eget barn som är i främre delen. På luciamorgonen i St Jacob ber prästen de närvarande att stänga av telefonerna med hänvisning till mörkret och andras upplevelse av stunden. Det hörs bifallande hummanden och ”bra ide”, men ungdomarna hinner bara sjunga två sånger innan jag kan se skenet av en telefon i ögonvrån och någon som far med tummen över skärmen. Vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset tar en ung professor upp sin telefon och börjar läsa mail under första musikstycket som filharmonikerna spelar från körläktaren. Åter tio dagar senare på julkonsert sitter en ung man bredvid mig och messar under nästan hela föreställningen och två rader längre ner tar en äldre kvinna bilder och går sedan över till att kontrollera hur bra de blev.

Mycket kraft går åt att försöka förstå de nya digitala sammanhang som människor finns i genom tekniken. Vi har ägnat mindre uppmärksamhet åt dem som ”blir kvar” när andra har tagit upp telefonen och i anden lämnat rummet. Dessa sociala situationer påverkas nämligen också. Framför allt sjunker närvaron. Vare sig det rör dokumentation eller kommunikation är det svårt att samtidigt finnas med de skärmlösa, svårt att känna empati med dem som finns i rummet. Multitasking är en bluff.

Det intressanta är att det verkar vara socialt accepterat. Endast vid ett av de tillfällen jag inledningsvis beskrev ingrep någon och då mycket mjukt och vänligt, närmast urskuldande. Om telefonerna låter är det en annan sak. Då vrids huvuden och ilskna blickar får den försumlige att skämmas och snabbt och ofta fumlande stänga av ljudet. Om det är tyst är det tydligen ok.

Jag undrar hur länge det kommer att fortgå. Jag undrar när det blir socialt omöjligt att gå på konsert eller fest och visa att man är så uttråkad att man måste sysselsätta sig med annat, eller dokumentera sin egen upplevelse på bekostnad av andras. Jag undrar när vi kommer att kräva närvaro av varandra igen.

Nina Wormbs
Universitetslektor och docent i teknik- och vetenskapshistoria, KTH

Foto: Peter Ardell