Aniarapriset går i år till Thomas Tidholm, som får priset för sin samlade produktion.
Thomas Tidholm debuterade med diktsamlingen “Försök att se” 1966 och har sedan dess givit ut ett tjugotal diktsamlingar, ett trettiotal barnböcker, romaner, musik och fotoböcker.
Juryns motivering:
Thomas Tidholms konstnärskap rör sig över många genrer; fotografi, musik, film, bilderböcker, prosa och poesi. Hans röst är egen, lätt igenkännbar. Rösten bär värme, tvivel och uppgivenhet, civilisationskritik och protest mot människans dumhet. Han berättar likt Harry Martinson om orättvisor, den lilla människans värdighet och en alltmer förtvivlad omsorg om skog och natur. I Thomas Tidholms senaste verk “Jordlöparens bok” sammanstrålar allt detta. Här möts konst och natur, djur och kultur, på ett underfundigt och märkvärdigt sätt.
Hur känns det att vara årets vinnare av Aniarapriset?
– Glad förstås, och förvånad. Och stort hedrad, eftersom listan på tidigare pristagare är så gedigen. Tack till alla!
Ditt konstnärskap rör sig över många genrer, det är ovanligt att få pris för både barn- och vuxenlitteratur. Hur balanserar du alla genrer?
– Jag gör många olika saker. Att skriva är förstås viktigt. Men jag vill egentligen hellre vara en människa som skriver än en regelrätt yrkesförfattare. Mitt liv har varit fullt av praktiska saker, särskilt om sommaren. Jag skriver när behovet uppstår, och när det finns tid. Till vintern brukar det finnas.
Det är ju fullt möjligt att använda det språk man har till olika saker. Jag har t.ex. skrivit mycket om skogspolitik. Och i min värld kan texter för barn ha mycket gemensamt med poesi. Inte helt och hållet naturligtvis, men där finns en sorts oskuldsfullhet, en stor undran i botten. Som att inte förstå vad som händer.
Juryn skriver i sin motivering att dina verk bland annat är ”civilisationskritik och protest mot människans dumhet”. Var kommer det ifrån?
– Det kommer mycket naturligt. Den här civilisationen förtjänar sannerligen kritik. Men jag protesterar inte mot människans dumhet, det vore en orimlig hållning. Jag fascineras av människan på alla plan; inför hennes osannolika förmågor och djupt motstridiga instinkter. Människan är mest av allt en gåta för mig. Och jag är själv en sådan.
Vad vill du att läsaren ska ta med sig efter att ha läst något av dina verk?
– Läsaren får själv avgöra vad som finns att ta med sig. Det kan sannolikt bli mycket olika saker, säkert också sådant som jag inte avsiktligt har lagt in där. Jag tänker att man aldrig kan vara helt säker på vad man har skrivit och hur det uppfattas av olika läsare.
Har du några litterära förebilder som påverkat ditt författarskap?
– Min första litterära idol var Stig Dagerman. Och sedan tusen andra. Jag har däremot aldrig försökt skriva som Dagerman, tror jag. Man kan inte ha förebilder när det gäller språk, bara när det gäller en sorts livskänsla. Med tiden hittar man den märkligt nog hos allt fler. Och då kanske snarare som spegelbild. Man anar samma desperation och ibland samma enfaldiga lyckokänsla
Vad har vi att se fram emot från dig härnäst?
– Det vet jag inte. Men OM jag visste, skulle jag förstöra alltsammans om jag sade det.
Foto: Joakim Brolin
